Feministiska grubblerier

Att jämställdhet inte är så enkelt, fick vi häromveckan bekräftat av några forskare från Umeå och Mittuniversitetet i en debattartikel i DN. I den enskilda kärleksrelationen kan strävan efter jämställdhet ställa till med problem fick vi veta. Som om vi inte visste det... Forskningen är säkert bra, debattartikeln var det inte. Vad ska vi göra då? Strunta i att sträva efter jämställdhet? Finna oss i en trist och osjälvständig kvinnoroll? Samhällsförändring har aldrig varit enkelt och lite trubbel i relationen är ett lågt pris att betala jämfört med det många kvinnor fått betala för små förändringar under historiens gång och även i nutid i vissa kulturer.

Å andra sidan kan jag ibland känna mig lurad som feminist. Visst vill jag vara ekonomiskt oberoende från min man, men är det verkligen det som ingått i den traditionella mansrollen som jag vill ha? Den svenska jämställdheten har mycket gått ut på att kvinnor ska anpassa sig till den manliga normen. Kvinnor dricker som män, röker mer än män, jobbar mer än män (inkluderat hemarbete) och betraktas som förtryckta, religiösa eller bara allmänt präktiga om vi vill vara hemma med våra barn. Det är status att ha en fulltecknad kalender, ett knökfullt postfack på jobbet och att boka in "egen tid", som om det vore något slags möte det handlade om. Till detta hör förstås att ständigt och jämt prata om hur mycket vi har att göra på jobbet, hur bokade våra helger är och hur många aktiviteter våra barn har. Ska det vara så? Vore det inte bättre om männen i stället hade anpassat sig till den traditionella kvinnorollen. Så mycket trevligare det hade varit om både kvinnor och män hellre pratade om sina barn och vänner än om sitt arbete, hellre la pengarna på att arbeta mindre och ha tid för sina nära än att köpa en dyr semesterresa till Thailand för ta igen ett års missat vardagsliv på ett par veckor och kalla det kvalitetstid.

Det är naturligtvis inte enkelt att säga hur vi bör leva eller vad som egentligen är normen. Medan det traditionellt manliga sättet att leva för, prata om och prioritera sitt arbete är en tydlig statussymbol bland både kvinnor och män i den välutbildade medelklassmiljö jag rör mig i, kan en kvinna på landsbygden få ett visst värde av att vara mor till många barn, prioritera att vara hemma med barnen och ägna sig åt familjen. Oavsett vilket är det tydligt att den traditionellt kvinnliga rollen aldrig är norm eller status för en man.