Hudik - mina drömmars stad?

En gång i tiden tyckte jag att Hudiksvall var en metropol, en stad med puls, ett ställe fyllt av hopp, drömmar och framtidstro. Då var jag tolv, nästan tretton, och flyttade hit från hålan Hammarstrand. Jämfört med Hammarstrand är Hudiksvall förstås stort, men ändå, Hudik är som halva Östersund. Då menar jag invånarantalet. Tänker man på den kulturella och geografiska betydelsen av Hudiksvall respektive Östersund, är den sistnämnda större. Östersund är den enda staden i Norrlands inland, därtill huvudstad i republiken Jämtland.

Hudiksvall kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, sin småskalighet till trots. När andra pratar om jobbiga tonår och trista ungdomskvällar, minns jag Hudiksvall som en öppen stad med tillåtande attityd att utvecklas som ung. Från de tidiga tonåren fanns Högliden, ett jättepalats högt uppe på ett berg med diskotek av klass. Sent på natten när diskoteket stängde gick vi alla hem till någon av oss för en nattfika. Andra kvällar lånade vi musikskolans hus och repade med vårt band, en grupp som trots bristande musikalisk kvalitet ofta fick spelningar av välvilliga lärare, fackföreningar och politiska partier. Numera är Högliden en frikyrka, de politiska partierna saknar medlemmar och jag vet inte längre vad tonåringarna tar sig för på kvällarna.

I dag var jag på Maln, stranden med cykelavstånd till stan, där vi hängde hela dagarna om somrarna. Fortfarande går fjortisar fram och tillbaka på trätrottoaren på stranden och liksom visar upp sig för varandra. Ännu finns samma gamla "a-lag" (de utseendemässigt högst rankade killarna och tjejerna) på stranden. Numera har de flyttat ihop och skaffat barn med varandra, lagt på sig några kilon, men i allt väsentligt verkar de vara sig rätt lika. Diskussionerna (ja, jag tjuvlyssnade) handlar om huruvida man ska gå ut i helgen, vem som separerat eller hittat en ny partner, nya kläder och prylar samt husinköp och renovering (de två sistnämnda ämnena förekom inte under tonåren). Killarna, numera flerbarnsfäder, står fortfarande och spänner sig och kastar lite fånigt en boll mellan varandra ute i vattnet, utan att bjuda in barnen, de enda som möjligen är intresserade av deras lek.

Det skulle kännas trångt att bo i den här staden, men det finns nästan inget ljuvligare än att en sen kväll, efter en dag vid havet, ta ett glas vin i en prunkande stadsträdgård bara några kvarter från den lokala stadsfesten, vars enda namnkunniga artist är Markoolio.

Den bitterljuva liberalismen

Det är nagot närmast förföriskt med liberalismen. Att själv bestämma, avgöra och förfoga över sitt eget och sina (omyndiga) barns liv utan att nagon lägger sig i - det tilltalar mig starkt. Samtidigt är det tydligt att det bara fungerar sa länge vi alla lever i trygga miljöer i den bästa av världar. Häromdagen sag vi tva sma pojkar ta hand om bade sig själva och sin nerknarkade pappa pa en bar i centrala Amsterdam. På vissa barer ligger haschdimmorna täta och den sötsliskiga doften når långt ut på gatan. Trots föresatser om motsatsen, lyckades vi förirra oss in i utkanterna av det så kallade red light district, prostitutionskvarteren. Vi tog oss snabbt därifrån igen, men barnen hade förstås frågor kring varför flickorna satt i skyltfönster i bara trosor och bh. Det är tragiskt att behöva förklara för barn i småskolan att i det i många europeiska länder är tillåtet att köpa någon annans kropp. Så skönt att samtidigt kunna förklara att det i Sverige faktiskt är förbjudet att köpa en annan människas kropp.
I dag besökte vi Lievertjens kusin med familj, som med hjälp av pensionerade föräldrar, skiftarbete och dyrt dagis ett par dagar i veckan lyckas kombinera yrkesliv och föräldraskap. Den svenska maxtaxan och den positiva inställningen till förskolan bland svenska föräldrar känns som en dröm i jämförelse...
Samtidigt kan Jämtland kännas sa trangt när man blir ifragasatt för att man dricker ett glas vin till middagen varje dag (och inte dricker sig full pa helgen, som normala jämtar gör), för att man inte äter middag klockan fem som normala människor gör (hur tidigt går de från jobbet egentligen?) eller för att man sätter sexaringar i första klass och inte i förskoleklass som medelsvensson gör. Här i Holland diskuteras obligatorisk skola fran tva ars alder. I dagsläget börjar barnen obligatorisk skola vid fem ars alder.

För mig förefaller det okunnigt och jantelagsivrande att ifragasätta mina barns skolstart vid sex ars alder, när vi alla vet att ett barns framgang i skolan knappast hänger pa nagra manaders aldersskillnad, utan snarare pa trygga hemförhallanden, ekonomiska förutsättningar och engagerade lärare. De som bekymrar sig om tidig skolstart, borde hellre engagera sig i att erbjuda alla barn likvärdiga socioekonomiska förhallanden och högre värdering av läraryrket.

Jag fick mig förresten en nyttig paminnelse om vikten av cykelhjälm, när A nu i eftermiddags ramlade av cykeln precis när vi korsade en stor bilväg och det slog om till grönt för bilarna. Lyckligtvis stannade bilförarna och en annan cyklist hjälpte oss till sidan av vägen, där vi kunde konstatera att A endast fatt ett blodigt knä, men inga värre skador.

Relativa risker?

För tva cykelnördar som jag och framför allt lievertjen, är Amsterdam en dröm. Här finns breda cykelvägar i bada riktningar, företräde för cyklister (bilar och fotgängare maste stanna för cyklister) och mängder av häftiga cyklar och cykelsitsar, lador och väskor för transport av barn och varor. Vi har tagit seden dit vi kommit och kör utan hjälm, utom lille H som husets enda hjälm passar till. Hemma skulle barnen aldrig ens cykla till skolan utan hjälm, här cyklar de ända inne i centrala Amsterdam utan hjälmar. Märkligt nog tänker vi inte ens pa det. Alla andra klarar sig ju bra, varför skulle inte vi göra det? Hemma använder även jag och lievertjen hjälm när vi cyklar, här skulle vi nog ses som mycket konstiga om vi kom cyklandes med hjälmar pa huvudet.

Det är nyttigt att fa perspektiv pa sina värderingar och vanor ibland. Jag har ofta fascinerats av mina franska vänners tro pa att allt kommer att ga bra och nagon slags accepterande av ödet, gar det inte bra sa var det väl kanske meningen.

Svenskar är nog extremt riskmedvetna. Som smabarnsförälder har jag ofta irriterat mig pa andra föräldrar (svenska förstas) som envisas med att köpa resesängar (de väger ju massor, är allt annat än resevänliga) och resevagnar, släpa med svensk välling och svenska barnmatsburkar till arsgamla barn till och med till andra EU-länder, bara för en ynka chartervecka. Som om inte barn skulle kunna sova pa en madrass pa golvet, äta spansk omelett eller italienska druvor och för en gangs skull slippa de där enorma flaskorna med svensk järnberikad mjölblandning, som bara tar aptiten fran den riktiga maten. Vad är det värsta som kan hända? Magsjuka möjligen, men det kan de fa hemma ocksa. Svenska barn svälter inte ihjäl av att vara utan välling en vecka, tvärtom kanske det lär dem att fa smak för nagot annat än mjölmat i framtiden. När E var liten bytte vi bostad och hamnade i centrala Boston, varifran vi gjorde utflykter till NY mm. Pa den tiden var det fortfarande inte sa vanligt med annat än pizza och grekiskt som hämtmat i Stockholm, men i Boston och NY fanns allt. Lilla E hängde med och fick prova mat fran världens olika kök. Det hade varit en skymf mot henne att ge henne mosad okryddad fiskgryta fran Findus. Hon är fortfarande en gourmet av stora matt.

Men, vi har alla vara principer. Lievelingens holländska faster ringde för en stund sedan för att bjuda oss pa släktträff och kommenterade att det ju inte fanns nagra bilbarnstolar att erbjuda oss och hon visste ju hur noga vi var med det där, sa hur skulle vi nu arrangera det hela? Jag lugnade bade henne och mig själv med att barnen ju är rätt sa stora nu, sa bara det finns bilbälten är vi nöjda.

Tycker nog ända att cykelhjälm och bilstol tillhör en annan dimension av säkerhet än svensk barnmat pa charterresa i Spanien.

Frán Jämtland till Amsterdam

Sommarens stora äventyr började i gar kväll med fem förväntansfulla individer som var och en pa sitt sätt sag fram emot resan till Amsterdam. Lille H fragade redan innan vi hunnit rulla ut fran stationsomradet om vi var framme i Amsterdam. I morse pa Stockholms central fragade samme gosse om vi skulle aka hem nu (för honom var en natt pa sovtag och frukost pa MacDo, Stockholms central, ett tillrackligt stort äventyr). Mina större och mer resvana barn var mer förberedda pa vad som väntade. Min dotter E tog tillfället i akt att öva bade engelska och holländska med flygvärdinnorna. Även lille H laddade med ett rejält "daag" (hej da) när han skulle stiga av flyget. Kaptenen tittade förvanat pa honom och svarade sedan "bye bye". Storebror A tycker att franska spraket är att föredra och lämnar holländskan därhän sa länge.

Nu är vi sedan nagra timmar framme i var bostad i Amsterdam, där vi för ett par veckor ska leva vardagsliv som familjen Deen. De ska istället njuta av det lugna, stillsamma jämtlandslivet, klippa gräs, grilla och ga pa systembolaget som riktiga svenskar. Jag är en övertygad anhängare av bostadsutbyten. Den dag jag anser mitt hus och mina ägodelar vara med värda än äventyret är det definitivt dags att göra sig av med ägandet. Första gangen hamnade vi i Boston, andra gangen i en villa vid havet i Norge och nu i en förort till Amsterdam. Efter en middag med holländska kroketter, väntar nu planering av morgondagen. Van Gogh eller havsbad, vita eller orangea muisjes till frukost, pannekoeken eller kroketten till middag är nagra av morgondagens valmöjligheter.