Stockholmsvarning för Friluftsfrämjandet i Jämtland

Vad jag uppskattar möjligheten till webbanmälan. Nu har H och jag suttit och tryckt på varsin telefon oavbrutet i 2,5 timme för att komma fram till Friluftsfrämjandet som tar upp anmälningar för slalomskola i kväll mellan just 18-21 och endast per telefon. Cirka sjutton gånger har vi kommit fram till en telefonsvarare som upplyser oss om att de tar emot anmälningar i kväll, resterande hundratals (tusentals) gånger vi ringt är det upptaget. Jag undrar om det verkligen sitter någon människa där. Så himla många människor kan det väl inte finns i Östersund att man inte kommer fram ens om man sitter två personer och ringer oavbrutet. Det är som när man hänger på biljetter till attraktiva tillställningar i Stockholm, men här handlar det om barnskidskola i slalombacken på Frösön. Vi får en andra chans i morgon kväll, men det är inte särskilt roligt att ägna tre timmar per kväll åt detta. Kanske bättre att själv lära barnen åka slalom?

Ut ur dimman

För första gången på väldigt länge (någonsin?) är jag hemma från jobbet på grund av egen sjukdom. Det är förstås inte så att jag aldrig varit sjuk förut, men ofta har det sammanfallit med barnens sjukdagar. Rättare sagt har jag kämpat på tills någon av ungarna blir sjuk och det blir legitimt även för mig att vara hemma och vila. Nu var det nog snarare VAB-dagen med pojkarna förra veckan som gjorde att förkylning och hosta fick ett riktigt grepp om mig. Jag har tillbringat helgen som i dimma som jag bara stundtals kunnat se igenom. I dag har det vänt och i morgon ska jag nog pallra mig tillbaka till jobbet. Trist dock att jag missade både fredagsöl med en kompis och middag hos andra kompisar (här i Jämtland håller jag hårt i de högst begränsade tillfällena till socialt umgänge, så detta blev en rejäl förlust).

När det gäller dimman, den bokstavligt menade dimman, har den legat tät över Östersund den senaste tiden (förutom vissa klara stunder). Jag är nästan sjuk av oro att planet till sthlm på onsdag ska ställas in. I så fall missar vi nästa plan till Bryssel och det är ett annat flygbolag vilket gör att vi inte får någon som helst ersättning eller ombokning av det planet. Funderar på om vi redan nu ska boka 6-tåget till Arlanda, så är vi säkrare på att komma dit i tid, även om det innebär en ytterligare utgift. SJ är inte billigt om man beställer biljetter i sista stund:-( Samtidigt kanske det är värt det att slippa gå och oroa sig. Blir flyget instället kl 10 hinner vi omöjligt ner till Arlanda för att ta planet till Bryssel. Jag har i alla fall lärt mig min läxa att alltid beställa samma flygbolag hela vägen i fortsättningen.

Det är i högsta grad en realitet att planen inte kan landa på Frösön. Eftersom det ligger intill Storsjön är det ofta tät dimma över flygplatsen, även om det kan vara klart i själva stan. Under min första höst i Östersund blev jag en gång kvar i Ösd när jag skulle Sthlm och en annan gång kvar på Arlanda, eftersom det inte gick att landa på Frösön. Den sistnämnda gången var riktigt trevlig. Jag fick hotellrum på Radisson och matcheckar att äta och dricka vin för och hade på det hela taget en väldigt avkopplande kväll. Mitt i natten ringde jag familjen och så tittade vi på Fuglesangs himlafärd tillsammans, fast på 60 mils avstånd från varandra.

Jämställdhet i Jämtland - inte på dagis!

I morse var jag riktigt feg. Jag kan ursäkta mig med att jag var oförberedd, att minimannen var grinig, att en annan förälder var närvarande eller att jag inte kommunicerar väl med den fröken som tog emot - likväl var jag feg.

När jag lämnade pojkarna på dagis fanns samtidigt två ettåringar i omklädsrummet, en flicka och en pojke. Pojkens pappa var också där, liksom en fröken av den äldre generationen (vilket absolut inte behöver vara liktydigt med omodern eller förlegad, men i detta fall var det).

Vad händer? Pojken knuffar flickan så att hon ramlar baklänges och slår huvudet i golvet. Både fröken och pojkens pappa säger lite lojt att "så får du väl inte göra" till pojken. Flickan blir tröstad av fröken med orden "såja, nu räcker det, det här är livets hårda skola, pojkar är så där, hela livet igenom är de sådär". Varken fröken eller pappan uppmanar pojken att be om förlåtelse, utan saken är utagerad i och med att den ettåriga flickan får höra att "pojkar är så där". Här står jag alltså tyst och går också därifrån utan att ha framfört någon som helst protest. Ja, jag skäms!

Visst kan man hävda att de två ettåringarna inte förstår något och att inget av detta fastnade hos dem. Må så vara, men där stod även mina pojkar, tre och fem år gamla, varav den ene också börjat testa och även överskridit gränser gentemot flickor och de behöver inte höra att det är OK att knuffa en flicka bara för att man är POJKE! Hur blir den pojke som från ett års ålder får höra att det är OK att göra dumheter med sitt kön som ursäkt? Hur blir han vid fem, tio, femton, tjugofem års ålder? Hur blir den flicka som får lära sig att stå ut med pojkars dumheter, bara för att de är ju pojkar? Det är ju lika dumt som när någon fröken försökte inbilla mig när jag var sju att klassens värsta slagskämpe skulle hysa kärlek för mig. Har det hänt någonting mer än kvinnojourens bildande i Jämtland de senaste trettio åren?

I Stockholm var både jag och H. tillsammans med andra föräldrar aktiva i arbetet med att dagis skulle arbeta med sitt förhållande gentemot flickor och pojkar. Det tog några år av motstånd, men när vi flyttade därifrån hade de åtminstone på vår avdelning ett fantastiskt arbete med pojk- och flickgrupper ibland, där pojkar fick träna på sina mjukare sidor och flickor träna på att vara mer aktiva och det verkade fungera bra. Flickor och pojkar lekte fantastiskt bra med varandra och verkade inte göra skillnad på om det var någon av det egna eller det motsatta könet de lekte med. Just nu bara längtar jag till Åsens dagis:-(
Finns det verkligen inget dagis med jämställdhetsfokus i Östersunds kommun? Jag orkar bara inte börja från noll igen.

Suspekta dealare på Campus Östersund

I dag gjorde jag något riktigt jämtländskt - jag köpte för första gången älgkött. Mitt tio år långa vegatariska liv förbyttes raskt mot ett köttätande sådant när jag flyttade upp (som en kollega sa "i Jämtland kan man vara sig själv"). Detta med älgköttsinköpet var dock inte så oskyldigt och enkelt som när man inhandlar några hundra gram i butik, nej här påminde vi suktande älgköttsköpare snarast om ett gäng missbrukare på jakt efter knark.

Det började med ett meddelande för två dagar sedan (meddelandet kom för övrigt från en chefsperson på en statlig myndighet), där det stod att jag skulle infinna mig på övre parkeringen vid Campus klockan 16.30 på onsdag. Därefter följde prisuppgift och en indirekt uppmaning om att ta med jämna kontanter. Strax före halvfem nu i eftermiddags började jag cirkulera runt på de olika parkeringarna (det finns fler än en övre parkering på Campus Östersund) för att spana efter försäljaren. Det blev några raggarrundor med bilen innan jag hittade rätt, en kombi med öppen baklucka och ett gäng hugade spekulanter som trängdes vid luckan. Väl på plats träffade jag Maud, som jag aldrig tidigare träffat, men via mail bestämt att dela leveransen med. Vi håvade upp varsin tusenlapp och fick en kartong som vi systerligt delade upp i min bagagelucka. Sedan försvann vi raskt åt varsitt håll efter att vagt ha lovat varandra att dela även nästa år.

För mig som inte har köpt kött på tio år och därefter bara har köpt lövbiff, kycklingfilé och skinka på Ica var detta med älgköttsinköpet en närmast exotisk upplevelse. Nu ligger köttet i frysen, förutom en förpackning färs som jag gjorde köttfärssås på - supergott tyckte både jag och ungarna!

Ett nytt inköp (förmedlat av samma chef) väntar inom en snar framtid. Denna gång blir det 20 kg ren!

Allt för byn Hammarstrand - varför då?

Det finns en håla som jag verkligen inte kan förstå varför folk bor i. Det är Hammarstrand, numera "känt" (det är väl mest ragundabor som tittar?) för såpan Allt för byn. Jag ska ärligt säga att jag inte har sett ett enda avsnitt och det är möjligt att det är ett gäng mycket duktiga och kompetenta grabbar/ gubbar som är med, det vet jag inte.

Det jag inte förstår är varför man skulle vilja göra allt för denna gudsförgätna håla. Jag hade oturen att tillbringa några av mina uppväxtår där och är fortfarande glad över att ha sluppit därifrån. Det skulle aldrig, aldrig falla mig in att ens tillbringa en enda semesternatt där. Visst är där vackert, men vem kan leva på skönhet? Dessutom finns det massor av andra platser i Sverige som är betydligt vackrare.

Åter till tv-programmet Allt för byn. Varför får bara män vara med? Det är ju främst kvinnorna som flyr byarna och glesbygden, så det hade väl varit mer värt att locka dem att stanna? Eftersom jag har levt i Hammarstrand anar (snarare vet) jag att det är männens värld, liksom Jämtland för övrigt till stora delar också är. Männen åker skoter, fiskar och skjuter på älgar i skogen och numera leker de också artister och får åka till Stockholm och sätta upp sin lilla show. Kvinnorna tar hand om barnen och männen och får i bästa fall betala för att åka ner till Stockholm och se sina män uppträda. Ojämställt så det förslår. Jag tror att mina barndomsår i Hammarstrand medverkat till att jag tidigt insåg hur väl feministisk analys kunde appliceras på mina erfarenheter. Därmed inte sagt att det skulle vara mer jämställt på Stureplan.

Nu väntar Babel!