Pepparkakshuset eller Mitt misslyckande som jämtländsk husmor

Resterna av mitt tvåvåningshus. Det goda taket är redan uppätet.

Min lilla pepparkaksfamilj, med grisar och granar och allt

Storhetsvansinne straffar sig! Jag insåg redan förra julen att jag är rätt körd som husmor i Jämtland. Det var under julfesten i skolan där ingen, inte ens den mest kaksugna unge, smakade av min torra sockerkaka. Alla riktiga jämtländska mödrar verkar ha särskilda gener för pysslighet och bakning.

Efter att ha besökt våra inflyttade vänner i Krokom och sett det pepparkakshus de hade byggt TILLSAMMANS med sina barn, körde jag med mina tre direkt till Coop för att inhandla mer pepparkaksdeg, florsocker till kristyr, massor av non stop och annat gott. Sedan satte vi igång. Jag såg framför mig ett vackert smyckat pepparkakshus, större än det som fanns i Krokom och med en pepparkaksfamilj (bestående av två tjejer och tre killar) stående utanför det stora fina huset. Jag såg framför mig en mamma med massor av tålamod och tre rödkindade små barn som samarbetade om det gemensamma byggprojektet. Jag ritade och klippte mallar, bakade ut degen, måttade och mätade och allt kändes bra. Självförtroendet var på topp. Förklädet satt på, barnen var visserligen inte rödkindade utan vinterbleka, men vid gott humör och mycket förväntansfulla.

Så gräddades alla delarna och där någonstans började det gå fel. Helt plötsligt var inte delarna raka längre. Dessutom var taket mjukt fortfarande flera minuter efter att det hade gräddat klart.

Självförtroendet bestod fortfarande. En huslig kollega hade tipsat om att man kunde limma ihop huset med messmör, så jag tog fram en stor oanvänd messmörstub ur kylen och satte igång. En timme senare stod jag febrilt och försökte få själva husgrunden att hålla ihop, alltmedan barnen garnerade taket (fortfarande omonterat) med godis i alla de färger. Bordet, golvet, barnen och jag var vita, gröna och rosa av all glasyr och min irritation blev allt större. Borta var bilden av den ömma modern och de tre rosenkindade barnen. Ungarna förpassades till dvd:n, medan jag försökte fästa det bågnande taket på det redan instabila huset. På insidan av huset stagades det upp med höga tillbringare och plastbyttor för att det skulle bli säkrare. Lievelingen fick hålla taket medan jag höll ihop huset. Så stod vi en stund och såg hur taket böjde sig allmer inåt, plastbyttorna tlll trots. Mitt i arbetet kom lille H in och sa "vilket vingligt hus du har byggt, mamma" och strax efter A "det håller på att rasa ihop, mamma". Strax därefter rasade också mitt hus ihop. Det började med taket och fortsatte med väggarna. Tre timmars jobb, en hel messmörstub och det sista av mitt husliga självförtroende gick till spillo.

Barnen blev desto gladare. I och med att pepparkakshuset redan var trasigt var det fritt fram att hugga in. Nu har de ätit pepparkaka med messmör till efterrätt både frukost, lunch och middag och fortfarande finns nästan halva huset kvar.

Den jämtländske mannen (del 2)

Här kommer en vidareutveckling av mina iakttagelser (eller mitt fria fabulerande) om den jämtländske mannen.

Han är tyst, mycket tyst. Han är tyst ända tills han tagit sig några droppar för mycket och man frågar honom om älgjakten, bössan, köttets kvalitet eller något annat jakt- och älgrelaterat. Då kan han prata i det oändliga, men bara om just detta ämne. Det blir lite tradigt när man för tionde gången får höra hur älgköttet ska hängas för att bli så bra som möjligt.

Förutom jägare, är den jämtländske mannen i allmänhet praktisk och händig. Här byggs det om, byts ut kök, renoveras badrum och kopplas kablar kors och tvärs i huset av de husägande männen själva.

Tror att min H har lite svårt att passa in, även om han gör sina försök. Första hösten i Jämtland kom det en riktig storm och en av våra många björkar blåste ner rakt över gatan. En vänlig granne kom snabbt över med en motorsåg som han (trots att jag öppnade dörren) räckte över till H. Sedan gick grannen. Där stod min H och tittade på maskinen och på trädet en lång stund, gick in och googlade efter information, innan han gav upp och knallade ner till grannen för att fråga om hur man egentligen skulle hantera en motorsåg. Inför nästa storm står han bättre rustad att hantera nedfallande träd.

En annan gång skulle H försöka få igång ett samtal med en jämtländsk (=tystlåten) pappa i pulkabacken. H:s fråga var "har ni börjat julpynta än?" Jag önskar att jag hade sett den andra pappans min, han lär ha sett rätt förskräckt ut. Det enda han svarade var "nä, det är tjejen som gör sånt där".

Jämtländska män är blyga och detta börjar redan i småskolan. När E och hennes klass har fester och uppvisningar, är det enbart tjejerna som uppträder (och gör det med bravur). Tjejerna tar plats och argumenterar, diskuterar och håller föredrag, medan pojkarna mumlar eller på sin höjd stör.

Vidare får pojkarna tidigt lära sig att rosa och rött är tjejfärger, att pojkar inte får tycka om dockor och att en pojkes värde sitter i hans fysiska styrka eller i hans förmåga att slåss. Det är en hård värld för min färgblinde gosse som sover med sin docka, blandar ihop rött med grönt och dessutom har ett namn som lätt förväxlas med ett vanligt flicknamn. "Pinsamt!" som han själv på ett typiskt manligt jämtländskt korthugget sätt sammanfattar situationen.

Den jämtländske mannen goes international

Har aldrig haft så många internationella besökare som efter "Den jämtländske mannen (del 1)". Finns det något kodord som jag missat? Helt plötsligt röner den jämtländske mannen uppmärksamhet i Colombia, Canada, USA (kan till viss del bero på holländskan, men hon reser knappast kors och tvärs över staterna), Grekland osv. Eftersom jag gillar internationalisering spinner jag vidare på den jämtländske mannen. Del 2 kommer strax!

Den jämtländske mannen (del 1)

Varsågod, kusin A med flera. Här kommer en första sammanfattning över den jämtländske mannen, till viss del baserad på fritt fabulerande och många fördomar, eftersom jag inte känner så många jämtar.

Den jämtländske mannen:
- jagar älg
- pratar om älg (om han överhuvudtaget pratar)
- äter älg
- kör skoter hellre än skidor
- kör fram och tillbaka med släp till Ikea (i Sundsvall ca 40 mil tur och retur!) över en dag som om det vore en sväng till Krokom han körde
- är händig men inte huslig
- dricker (mycket) sprit och öl, men inte vin (det är ju fruntimmersdricka)
- flyttar aldrig från Jämtland!

Jag vidareutvecklar mina iakttagelser i nästa inlägg.

Ännu ett halvdeppigt inlägg...

Det är lätt att bli nostalgisk och försköna det som vanligt, men faktum är att i Stockholm fanns människor jag kunde ringa om det krisade. Med kris menar jag åka in till sjukhus mitt i natten och ha någon som ser efter de hemmavarande barnen. Förutom bror och far, fanns där en hop med andra dagisföräldrar i samma område, till och med i samma portuppgång som kunde rycka in. Hjälpen behövdes lyckligtvis bara ett par gånger, men vad mycket värt det då var att stödet fanns.

Nu, några år senare, sitter jag i min fina villa i min fina småstad med tre febersjuka barn och maken på tjänsteresa och inser att här finns ingen, verkligen ingen, som jag kan be om hjälp om det behövs. Alla tre måste med in till sjukhuset om E får svårare att andas i natt. Om det sedan beror på villalivet, småstadens slutna traditionella släktnätverk eller att jag själv blivit sämre på att be om hjälp vet jag inte. Bara att det ju inte var så här det skulle bli.

För att avsluta med något positivt så är det ändå underbart att se lillebror (den minst sjuka) pyssla om sina syskon med kuddar, filtar, vattenglas och fjärrkontroll. Men det skulle han förstås ha gjort även om vi bott kvar i Stockholm...

När alla andra drar ut på äventyr...

...sitter jag och jobbar, i mörkret, i Östersund. Ett par av mina kollegor ska flytta, en till Boston och en till Stockholm "...eller New York...eller Paris", en annan ska åka på semester "hem till Florida". Själv ska jag tillbringa jullovet med att få ihop ett råutkast av årsredovisningen för 2008. När jag ser regeringens alla återrapporteringskrav och pratar med bekanta på regeringskansliet och Riksrevisionen kan jag bli rätt matt.

Visst ska politiker bestämma mål för förvaltningens verksamhet, men ändå är det så mycket som har karaktären av ett spel för gallerierna, särskilt som det främst är tjänstemän och inte politiker som utarbetar myndigheternas mål. Just nu är det en handlingsplan för breddad rekrytering som regeringen vill ha in innan årsskiftet. Tänk om vi som myndighet skulle strunta i breddad rekrytering, för att vi har fullt upp att överhuvudtaget kunna rekrytera, hur snäv den rekryteringen än är? Ibland vore det så skönt att bara skriva "nej, vi struntar i bred rekrytering, vi bryr oss inte om jämställdhet och vi har inte tänkt ett dugg på kompetensförsörjning". Nu har vi dock tänkt en del och mitt äventyr under julhelgerna blir att få detta att verka både analyserande och logiskt på så få rader som möjligt. Sen är det ju lite kul att rapportera andel studenter med arbetarbakgrund till en högerregering (som om den skulle bry sig:-) Alltmedan alla andra är ute i den riktiga världen!

Det här med julkort...

På tisdag är sista dagen att posta julkorten om de ska hinna fram i tid innan jul! Jag är rätt kluven till det här med julkort. Från att ha varit helt emot denna extra arbetsbörda, har jag med åren och efter några flyttar mellan länder och städer, tyckt att det blivit ett sätt att höra av sig till kära bekantskaper åtminstone en gång per år. Men ärligt talat, att få ett kort på en tecknad tomte och förtryckt godjulhälsning med bara ett namn under - är det kul? Ska jag ta det som ett tecken på att personen ifråga verkligen tänkt på mig, eller har min adress bara blivit nedtecknad på kortet för att jag själv skickade ett kort förra julen och nu får en slags tack-för-förra-årets-julkort tillbaka?

Det är förstås jättekul när folk skickar foton på sig själva och sina barn, hundar och hus, även om dessa kort alltid har karaktären av lyckliga kärnfamiljen med det lyckade livet (ja, jag halkar själv dit vart och vartannat år).

En modern variant av julkort är de elektroniska. Även här känner man sig inte alltför ihågkommen när man får en elektronisk tomte på en sändlista som omfattar personens hela nätverk, såväl privat som professionellt. Det är också lite märkligt när man från en ytligt bekant i jobbsammanhang får julkort med hela familjen X:s gångna år med barndop, smutsiga sandlådebarn och en halvnaken man i sjön. Samtidigt är det förstås lite kul att även ytligt bekanta i jobbsammanhang har ett riktigt liv vid sidan om.

På tisdag är alltså sista dagen att posta julkorten. Jag väntar med spänning på många personliga julhälsningar!

Vinterstad

Det är synd att nobelpristagarna och deras familjer bara får se ett regnigt Stockholm när Östersund sedan några veckor tillbaka liknar något som är hämtat ur sagornas värld. Marken är täckt med en halvmeter glittrande snö, trädens grenar glimmar av rimfrost och snökristaller och snön knarrar under skorna när man går. Till och med riktiga jämtlänningar stannar upp och betraktar förundrat den sagolika omgivningen.

Varje morgon när jag kommer till campus finns små eldar tända kring gården. Man ser dem på långt håll lysa inbjudande i mörkret och kylan. Jag har aldrig förut gillat vintern, men häruppe kan man inte låta bli. Det är också något befriande med folk som drar på stora dunjackan, yllemössan, den obligatoriska täckkjolen (bland det fulaste plagg jag sett, men ack så praktiskt) och de stora kängorna för att traska iväg till jobbet. Här funkar inte höga klackar och tunna strumpbyxor.

Häromkvällen åkte lievelingen och jag längdskidor i mörker och 15 graders kyla. Det tog närmare en halvtimme innan vi fick upp värmen, men vilken upplevelse det var. Det enda man hörde var skidorna mot snön och de egna andetagen. Efteråt väntade en varm bastu här hemma.

Östersund är fortfarande både ensamt och trist, men ändå njuter jag så mycket av höstens snabba övergång till riktig vinter och allt det för med sig. Kanske kan jag gilla det bara för att jag vet att de här åren, mitt uppe i ingenstans, inte kommer att vara för evigt. Jag känner alltmer att detta är en station i livet där vi stannar ett ögonblick, men kommer att resa vidare från.