Why would we care about war?

If you have not seen the film Hotel Rwanda - see it! I have seldom felt such an emotionally dispair. What did we/the west do when this happened? What did UN do? Everyone who, like myself, was grown up when this happened should be ashamed. We read about it, heard about it, we even saw pictures and films at the television, but we closed our eyes. Did we think that they were different from us, that they cared less about their lives, their children, parents, brothers and sisters?

In September I visited a friend in Sarajevo. There were not a lot of traces from the war, still there were enough to make me realize what a naïve teen ager I was when all this happened. Among other things I saw a small part of the tunnel under the city, which was used for transports of food, weapons, medication during the occupation of Sarajevo. A few days later, I thought about the tunnel when I was about to make a presentation about a totally different thing at work. Suddenly there were nothing to feel nervous about. My family is safe, we have enough of everything we need and have never been close to something like war. What is a meaningless presentation for the board compared to wading in the tunnel of Sarajevo?

The war is a never ending story around the world. The last weeks the paper Expressen has reported from Iraq. There has been reports about the situation for women and children of Iraq today. There is a lack of heating possibilites, of medicines, food, education, water - you name it. It is easy to ignore the information under the pretext of heavily exaggerated articles. Yes, for a Swede, whose biggest problem is what to buy for christmas presents, the reports may seem exaggerated. While considering what happened in Rwanda, in Balkan, in nazi-Germany, the reports of the situation in Iraq is not particularly unlikely.

The least we can do is to welcome those refugees who come to our country, to accept them, invite them to our lives and homes, to care for them. But I guess we are to occupied to beat all records when it comes to spending money on useless toys for chrismas!

Ljuset i min lilla stad

Det är bara att stämma in i rådhusklockans melodi Nu tändas åter ljusen i min lilla stad!

För första gången på mer än ett och ett halvt år har det gått en hel vecka utan att jag längtat tillbaka till Stockholm. Tvärtom har jag känt att det här är min stad och vilken möjlighet det är att få leva i Östersund oavsett hur lång eller kort tid vi stannar. Jag har identifierat vissa nyckelfaktorer som bidrar till trivseln:
- Socialt liv (luciafiranden, föreningsmöte med spännande diskussioner, after work, middag hos grannarna, gäster här hemma - om alla veckor vore så, skulle jag aldrig klaga:-)
- Vädret (strålande vintersol mot gnistrande snö kan göra underverk för även den mest depressiva själ)
- Välmående barn (underbart att se hur mina barn som när vi flyttade hit såg ut som Bambi på hal is, numera inte räds några konster på isen, lika härligt att se dem med aldrig sinande energi klättra uppför snöberg för att sedan kasta sig ner och börja om igen och bäst av allt förstås att de har trevliga små vänner som de trivs med).
- Fransk film (tack Regina, folkets bio - föreningen, ljuset i mörkret i det annars torftiga filmutbud som präglar stans stora biograf!).

För övrigt tycker jag fortfarande att Hammarstrand är en håla och inte på något sätt jämförbart med Östersund. I den frågan ändrar jag mig inte:-)

Vem ser barnet när jourkvinnor döms till fängelse?

I går dömdes jourkvinnor från Kvinnojouren i Tranås till fängelse för att ha hjälpt en kvinna från Östersund att gömma sina barn i flera år, det vill säga för medhjälp till egenmäktighet med barn. Det var nämligen pappan som hade vårdnaden om de två barnen. Mängder av människor har tyckt till om att det var för väl att jourkvinnorna blev dömda, om att kvinnojourerna inte får tro på kvinnor utan vidare, om att frågor måste ställas om hon har vårdnaden om barnen eller inte. Ja, så kan man tycka vid en första anblick. Tänker man ett steg längre är det svårt att döma mamman och att döma kvinnorna som hjälpt henne.

Ponera följande:
Du har en liten pojke. En dag blir du uppmärksammad av pojkens dagisfröken om att pojken har skador i stjärten. Du tänker inte ens att det kan vara någon som utsatt honom för ett sexuellt övergrepp, utan förklarar det med att han klättrat i träd, lekt med pinnar, ramlat eller haft hård avföring. Nästa gång det händer kanske en misstanke börjar gro och efter ytterligare ett par skadetillfällen och när din son börjar rita teckningar på erigrerade penisar kanske du ändå tänker tanken att barnet utsatts för någon form av sexuella övergrepp. Du tror förstås inte att det är din partner som begått övergreppen, utan funderar febrilt på vem det kan vara. Till slut, efter att pojken pratat om vad pappa gjort, kommer du fram till att det måste vara din partner som utsatt barnen för övergrepp. Vad gör du då? Begär skilsmässa? Javisst. Ansöker om ensam vårdnad? Definitivt. Polisanmäler din partner för sexuella övergrepp eller våldtäkt? Ja, kanske. Du våndas nog över att man kommer att tro att du gör detta enbart för att få vårdnaden, men för barnens skull gör du det nog ändå. Skilsmässan är det enkla. Efter sex månader går den igenom och separationen kan ske omedelbart. Polisutredningen leder kanske till att åtal väcks mot din partner, men bevisläget är svårt. Några teckningar och osammanhängande berättelser från barnet är inte tillräckligt, inte heller skador i underlivet, som faktiskt kan ha uppstått genom någon lek med pinnar eller genom att någon annan utsatt barnen för övergrepp. Din partner frias från anklagelserna och därmed finns heller inga hinder för att ni ska ha gemensam vårdnad om barnet. Pojken gråter, skriker och vill inte åka till pappa. Kanske blir han i stället uppgiven och apatisk och låter sig viljelöst överlämnas. Han visar med hela sin lilla kropp att han inte vill att du lämnar honom. Ändå gör du det - vad kan du annars göra? Det kanske går en tid utan skador, men när du återigen upptäcker skador på pojken, när han åter börjar prata om pappas stora snopp som gör honom ont, vad gör du då? Ja, är du en någorlunda normalt fungerande mor, vägrar du förmodligen att överlämna barnet till pappan. När du upprepade tillfällen har gjort detta förlorar du vårdnaden. Eftersom pappan är friad från anklagelser och det är du som är umgängessabotör, tilldöms han vårdnaden. Vad gör du då?

Jag vet inte vad Tranåsbarnen hade varit utsatta för. Jag vet inte ens om de varit utsatta för något, än mindre att det skulle vara pappan som utsatt dem för övergrepp. Det enda jag vet är att mamman var övertygad om att barnens pappa hade utsatt dem för sexuella övergrepp och att han hade tilldömts vårdnaden för barnen. Hon valde då att gå under jorden. I Tranås fick hon den hjälp hon behövde. Huruvida jourkvinnorna kände till att pappan hade vårdnaden eller inte, har jag ingen aning om. Och är det egentligen viktigt? Om det var din syster som var övertygad om att hennes barn utsattes för sexuella övergrepp av pappan, skulle du inte hjälpa henne och barnen att gömma sig då? Om det var din väninnas barn? Om det var en förtvivlad kvinnas barn som sökte hjälp hos jouren där du var ideellt engagerad?

Den svenska rättssäkerheten är relativt bra. Det är gott att vi hellre friar än fäller, så även när det gäller våldtäktsmän och misshandlare. Jag är övertygad om att det är bättre att vi har tio skyldiga som går fria än en enda oskyldig som hamnar i fängelse. Ändå blir det så svårt när det kommer till övergrepp mot barn. Det är svårbevisat att övergrepp har begåtts. Ingen med insyn i rättsväsendet kan på allvar hävda att vi kan likställa en friande dom med att övergrepp aldrig har ägt rum. Det är just här som barnen är så oskyddade. Tänk om barnet blivit utsatt, trots att bevisen inte räckte för en fällande dom? Ska vi verkligen experimentera med barnets välbefinnande genom att låta den nyss misstänkte våldsverkaren få vårdnaden över det lilla livet? Eller ska barnets rätt till trygghet gå före den vuxnes rätt och integritet? Det finns alternativ, som exempelvis umgänge med en tredje person närvarande. Visst är det synd om den oskyldige vuxne som misstänkliggörs på detta sätt, men är det ändå inte viktigare med barnens rätt till trygghet?

Domen mot jourkvinnorna i Tranås riskerar att slå undan benen för kvinnojourerna. Om jourerna, likt myndigheter, ska göra utredningar om vem som har vårdnaden för barnen, hur trovärdig kvinnan är eller huruvida det är sannolikt att barnen utsatts för övergrepp eller inte, fyller de inte längre någon funktion. Jourerna ska vara kvinnors (och barns) tillflykt undan mäns våld. Jourkvinnorna är ofta de enda som lyssnar och tror på det kvinnor och barn berättar utan att möta dem med misstro och ifrågasättanden. Straffet för detta är sex månaders fängelse.

Om lyckliga jämtlandsbarn och engagerad brysselpolitiker

Efter fem fantastiska dagar i Bryssel har jag åter landat i min vackra lilla vinterstad. Jag fick ett mail av pappa om hur synd det är om de stackars stockholmsbarnen som måste gå omkring i regnet med gummistövlar och galonkläder, medan de lyckliga jämtlandsungarna får åka pulka och skridskor. Han var smått lyrisk över att ha varit barnvakt åt mina tre små älsklingar i helgen. De hade besökt pulkabacken varje dag. Jag är faktiskt benägen att hålla med om fördelarna med Jämtland, åtminstone denna årstid. Det är härligt att se pojkarna sätta sig tätt bakom varandra på snow racern när vi drar iväg till dagis på morgonen. Det är mysigt att höra knarret under skorna och se rimfrosten i träden och snön som tynger barrträden.

Åter till Bryssel. Bara detta att umgås med lievelingen och två av våra bästa vänner (för första gången någonsin var vi alla fyra tillsammans utan barn), belgisk öl och choklad, sovmorgnar och middagar var härligt så det förslår. Att dessutom få förmånen att träffa, ställa frågor till och bli guidad av Eva-Britt Svensson, som är parlamentariker för Vänsterpartiet, samt hennes närmaste medarbetare, gjorde resan så otroligt mycket mer intressant. Jag är mäkta imponerad, fascinerad och inspirerad av det engagemang och den energi Eva-Britt lägger ned i sitt arbete. Om vi alla bidrog i våra respektive värv med samma drivkraft skulle vi åstadkomma stordåd.

Det var nödvändigt med nya intryck, kunskaper och lite semester, men härligt att komma hem till barnen igen. Minimannen sa bestämt att han inte ville att vi skulle åka bort någon fler gånger, eftersom han hade blivit arg på mormor och morfar och inte ville ha barnvakt någon fler gång. Storasyskonen verkade dock nöjda och glada med både mormor och morfar och de avlösande barnvakterna A&A, som inte bara lagade pannkakor till barnen, utan dessutom drog igång ett lussebullsbak. Eftersom ungarna nu både bakat pepparkakor med mormor och lussebullar med A&A är jag både lycklig och lättad över att så lättvindigt ha sluppit ifrån detta traditionstyngda moderskapsprov i år.