Why would we care about war?

If you have not seen the film Hotel Rwanda - see it! I have seldom felt such an emotionally dispair. What did we/the west do when this happened? What did UN do? Everyone who, like myself, was grown up when this happened should be ashamed. We read about it, heard about it, we even saw pictures and films at the television, but we closed our eyes. Did we think that they were different from us, that they cared less about their lives, their children, parents, brothers and sisters?

In September I visited a friend in Sarajevo. There were not a lot of traces from the war, still there were enough to make me realize what a naïve teen ager I was when all this happened. Among other things I saw a small part of the tunnel under the city, which was used for transports of food, weapons, medication during the occupation of Sarajevo. A few days later, I thought about the tunnel when I was about to make a presentation about a totally different thing at work. Suddenly there were nothing to feel nervous about. My family is safe, we have enough of everything we need and have never been close to something like war. What is a meaningless presentation for the board compared to wading in the tunnel of Sarajevo?

The war is a never ending story around the world. The last weeks the paper Expressen has reported from Iraq. There has been reports about the situation for women and children of Iraq today. There is a lack of heating possibilites, of medicines, food, education, water - you name it. It is easy to ignore the information under the pretext of heavily exaggerated articles. Yes, for a Swede, whose biggest problem is what to buy for christmas presents, the reports may seem exaggerated. While considering what happened in Rwanda, in Balkan, in nazi-Germany, the reports of the situation in Iraq is not particularly unlikely.

The least we can do is to welcome those refugees who come to our country, to accept them, invite them to our lives and homes, to care for them. But I guess we are to occupied to beat all records when it comes to spending money on useless toys for chrismas!

Ljuset i min lilla stad

Det är bara att stämma in i rådhusklockans melodi Nu tändas åter ljusen i min lilla stad!

För första gången på mer än ett och ett halvt år har det gått en hel vecka utan att jag längtat tillbaka till Stockholm. Tvärtom har jag känt att det här är min stad och vilken möjlighet det är att få leva i Östersund oavsett hur lång eller kort tid vi stannar. Jag har identifierat vissa nyckelfaktorer som bidrar till trivseln:
- Socialt liv (luciafiranden, föreningsmöte med spännande diskussioner, after work, middag hos grannarna, gäster här hemma - om alla veckor vore så, skulle jag aldrig klaga:-)
- Vädret (strålande vintersol mot gnistrande snö kan göra underverk för även den mest depressiva själ)
- Välmående barn (underbart att se hur mina barn som när vi flyttade hit såg ut som Bambi på hal is, numera inte räds några konster på isen, lika härligt att se dem med aldrig sinande energi klättra uppför snöberg för att sedan kasta sig ner och börja om igen och bäst av allt förstås att de har trevliga små vänner som de trivs med).
- Fransk film (tack Regina, folkets bio - föreningen, ljuset i mörkret i det annars torftiga filmutbud som präglar stans stora biograf!).

För övrigt tycker jag fortfarande att Hammarstrand är en håla och inte på något sätt jämförbart med Östersund. I den frågan ändrar jag mig inte:-)

Vem ser barnet när jourkvinnor döms till fängelse?

I går dömdes jourkvinnor från Kvinnojouren i Tranås till fängelse för att ha hjälpt en kvinna från Östersund att gömma sina barn i flera år, det vill säga för medhjälp till egenmäktighet med barn. Det var nämligen pappan som hade vårdnaden om de två barnen. Mängder av människor har tyckt till om att det var för väl att jourkvinnorna blev dömda, om att kvinnojourerna inte får tro på kvinnor utan vidare, om att frågor måste ställas om hon har vårdnaden om barnen eller inte. Ja, så kan man tycka vid en första anblick. Tänker man ett steg längre är det svårt att döma mamman och att döma kvinnorna som hjälpt henne.

Ponera följande:
Du har en liten pojke. En dag blir du uppmärksammad av pojkens dagisfröken om att pojken har skador i stjärten. Du tänker inte ens att det kan vara någon som utsatt honom för ett sexuellt övergrepp, utan förklarar det med att han klättrat i träd, lekt med pinnar, ramlat eller haft hård avföring. Nästa gång det händer kanske en misstanke börjar gro och efter ytterligare ett par skadetillfällen och när din son börjar rita teckningar på erigrerade penisar kanske du ändå tänker tanken att barnet utsatts för någon form av sexuella övergrepp. Du tror förstås inte att det är din partner som begått övergreppen, utan funderar febrilt på vem det kan vara. Till slut, efter att pojken pratat om vad pappa gjort, kommer du fram till att det måste vara din partner som utsatt barnen för övergrepp. Vad gör du då? Begär skilsmässa? Javisst. Ansöker om ensam vårdnad? Definitivt. Polisanmäler din partner för sexuella övergrepp eller våldtäkt? Ja, kanske. Du våndas nog över att man kommer att tro att du gör detta enbart för att få vårdnaden, men för barnens skull gör du det nog ändå. Skilsmässan är det enkla. Efter sex månader går den igenom och separationen kan ske omedelbart. Polisutredningen leder kanske till att åtal väcks mot din partner, men bevisläget är svårt. Några teckningar och osammanhängande berättelser från barnet är inte tillräckligt, inte heller skador i underlivet, som faktiskt kan ha uppstått genom någon lek med pinnar eller genom att någon annan utsatt barnen för övergrepp. Din partner frias från anklagelserna och därmed finns heller inga hinder för att ni ska ha gemensam vårdnad om barnet. Pojken gråter, skriker och vill inte åka till pappa. Kanske blir han i stället uppgiven och apatisk och låter sig viljelöst överlämnas. Han visar med hela sin lilla kropp att han inte vill att du lämnar honom. Ändå gör du det - vad kan du annars göra? Det kanske går en tid utan skador, men när du återigen upptäcker skador på pojken, när han åter börjar prata om pappas stora snopp som gör honom ont, vad gör du då? Ja, är du en någorlunda normalt fungerande mor, vägrar du förmodligen att överlämna barnet till pappan. När du upprepade tillfällen har gjort detta förlorar du vårdnaden. Eftersom pappan är friad från anklagelser och det är du som är umgängessabotör, tilldöms han vårdnaden. Vad gör du då?

Jag vet inte vad Tranåsbarnen hade varit utsatta för. Jag vet inte ens om de varit utsatta för något, än mindre att det skulle vara pappan som utsatt dem för övergrepp. Det enda jag vet är att mamman var övertygad om att barnens pappa hade utsatt dem för sexuella övergrepp och att han hade tilldömts vårdnaden för barnen. Hon valde då att gå under jorden. I Tranås fick hon den hjälp hon behövde. Huruvida jourkvinnorna kände till att pappan hade vårdnaden eller inte, har jag ingen aning om. Och är det egentligen viktigt? Om det var din syster som var övertygad om att hennes barn utsattes för sexuella övergrepp av pappan, skulle du inte hjälpa henne och barnen att gömma sig då? Om det var din väninnas barn? Om det var en förtvivlad kvinnas barn som sökte hjälp hos jouren där du var ideellt engagerad?

Den svenska rättssäkerheten är relativt bra. Det är gott att vi hellre friar än fäller, så även när det gäller våldtäktsmän och misshandlare. Jag är övertygad om att det är bättre att vi har tio skyldiga som går fria än en enda oskyldig som hamnar i fängelse. Ändå blir det så svårt när det kommer till övergrepp mot barn. Det är svårbevisat att övergrepp har begåtts. Ingen med insyn i rättsväsendet kan på allvar hävda att vi kan likställa en friande dom med att övergrepp aldrig har ägt rum. Det är just här som barnen är så oskyddade. Tänk om barnet blivit utsatt, trots att bevisen inte räckte för en fällande dom? Ska vi verkligen experimentera med barnets välbefinnande genom att låta den nyss misstänkte våldsverkaren få vårdnaden över det lilla livet? Eller ska barnets rätt till trygghet gå före den vuxnes rätt och integritet? Det finns alternativ, som exempelvis umgänge med en tredje person närvarande. Visst är det synd om den oskyldige vuxne som misstänkliggörs på detta sätt, men är det ändå inte viktigare med barnens rätt till trygghet?

Domen mot jourkvinnorna i Tranås riskerar att slå undan benen för kvinnojourerna. Om jourerna, likt myndigheter, ska göra utredningar om vem som har vårdnaden för barnen, hur trovärdig kvinnan är eller huruvida det är sannolikt att barnen utsatts för övergrepp eller inte, fyller de inte längre någon funktion. Jourerna ska vara kvinnors (och barns) tillflykt undan mäns våld. Jourkvinnorna är ofta de enda som lyssnar och tror på det kvinnor och barn berättar utan att möta dem med misstro och ifrågasättanden. Straffet för detta är sex månaders fängelse.

Om lyckliga jämtlandsbarn och engagerad brysselpolitiker

Efter fem fantastiska dagar i Bryssel har jag åter landat i min vackra lilla vinterstad. Jag fick ett mail av pappa om hur synd det är om de stackars stockholmsbarnen som måste gå omkring i regnet med gummistövlar och galonkläder, medan de lyckliga jämtlandsungarna får åka pulka och skridskor. Han var smått lyrisk över att ha varit barnvakt åt mina tre små älsklingar i helgen. De hade besökt pulkabacken varje dag. Jag är faktiskt benägen att hålla med om fördelarna med Jämtland, åtminstone denna årstid. Det är härligt att se pojkarna sätta sig tätt bakom varandra på snow racern när vi drar iväg till dagis på morgonen. Det är mysigt att höra knarret under skorna och se rimfrosten i träden och snön som tynger barrträden.

Åter till Bryssel. Bara detta att umgås med lievelingen och två av våra bästa vänner (för första gången någonsin var vi alla fyra tillsammans utan barn), belgisk öl och choklad, sovmorgnar och middagar var härligt så det förslår. Att dessutom få förmånen att träffa, ställa frågor till och bli guidad av Eva-Britt Svensson, som är parlamentariker för Vänsterpartiet, samt hennes närmaste medarbetare, gjorde resan så otroligt mycket mer intressant. Jag är mäkta imponerad, fascinerad och inspirerad av det engagemang och den energi Eva-Britt lägger ned i sitt arbete. Om vi alla bidrog i våra respektive värv med samma drivkraft skulle vi åstadkomma stordåd.

Det var nödvändigt med nya intryck, kunskaper och lite semester, men härligt att komma hem till barnen igen. Minimannen sa bestämt att han inte ville att vi skulle åka bort någon fler gånger, eftersom han hade blivit arg på mormor och morfar och inte ville ha barnvakt någon fler gång. Storasyskonen verkade dock nöjda och glada med både mormor och morfar och de avlösande barnvakterna A&A, som inte bara lagade pannkakor till barnen, utan dessutom drog igång ett lussebullsbak. Eftersom ungarna nu både bakat pepparkakor med mormor och lussebullar med A&A är jag både lycklig och lättad över att så lättvindigt ha sluppit ifrån detta traditionstyngda moderskapsprov i år.

Stockholmsvarning för Friluftsfrämjandet i Jämtland

Vad jag uppskattar möjligheten till webbanmälan. Nu har H och jag suttit och tryckt på varsin telefon oavbrutet i 2,5 timme för att komma fram till Friluftsfrämjandet som tar upp anmälningar för slalomskola i kväll mellan just 18-21 och endast per telefon. Cirka sjutton gånger har vi kommit fram till en telefonsvarare som upplyser oss om att de tar emot anmälningar i kväll, resterande hundratals (tusentals) gånger vi ringt är det upptaget. Jag undrar om det verkligen sitter någon människa där. Så himla många människor kan det väl inte finns i Östersund att man inte kommer fram ens om man sitter två personer och ringer oavbrutet. Det är som när man hänger på biljetter till attraktiva tillställningar i Stockholm, men här handlar det om barnskidskola i slalombacken på Frösön. Vi får en andra chans i morgon kväll, men det är inte särskilt roligt att ägna tre timmar per kväll åt detta. Kanske bättre att själv lära barnen åka slalom?

Ut ur dimman

För första gången på väldigt länge (någonsin?) är jag hemma från jobbet på grund av egen sjukdom. Det är förstås inte så att jag aldrig varit sjuk förut, men ofta har det sammanfallit med barnens sjukdagar. Rättare sagt har jag kämpat på tills någon av ungarna blir sjuk och det blir legitimt även för mig att vara hemma och vila. Nu var det nog snarare VAB-dagen med pojkarna förra veckan som gjorde att förkylning och hosta fick ett riktigt grepp om mig. Jag har tillbringat helgen som i dimma som jag bara stundtals kunnat se igenom. I dag har det vänt och i morgon ska jag nog pallra mig tillbaka till jobbet. Trist dock att jag missade både fredagsöl med en kompis och middag hos andra kompisar (här i Jämtland håller jag hårt i de högst begränsade tillfällena till socialt umgänge, så detta blev en rejäl förlust).

När det gäller dimman, den bokstavligt menade dimman, har den legat tät över Östersund den senaste tiden (förutom vissa klara stunder). Jag är nästan sjuk av oro att planet till sthlm på onsdag ska ställas in. I så fall missar vi nästa plan till Bryssel och det är ett annat flygbolag vilket gör att vi inte får någon som helst ersättning eller ombokning av det planet. Funderar på om vi redan nu ska boka 6-tåget till Arlanda, så är vi säkrare på att komma dit i tid, även om det innebär en ytterligare utgift. SJ är inte billigt om man beställer biljetter i sista stund:-( Samtidigt kanske det är värt det att slippa gå och oroa sig. Blir flyget instället kl 10 hinner vi omöjligt ner till Arlanda för att ta planet till Bryssel. Jag har i alla fall lärt mig min läxa att alltid beställa samma flygbolag hela vägen i fortsättningen.

Det är i högsta grad en realitet att planen inte kan landa på Frösön. Eftersom det ligger intill Storsjön är det ofta tät dimma över flygplatsen, även om det kan vara klart i själva stan. Under min första höst i Östersund blev jag en gång kvar i Ösd när jag skulle Sthlm och en annan gång kvar på Arlanda, eftersom det inte gick att landa på Frösön. Den sistnämnda gången var riktigt trevlig. Jag fick hotellrum på Radisson och matcheckar att äta och dricka vin för och hade på det hela taget en väldigt avkopplande kväll. Mitt i natten ringde jag familjen och så tittade vi på Fuglesangs himlafärd tillsammans, fast på 60 mils avstånd från varandra.

Jämställdhet i Jämtland - inte på dagis!

I morse var jag riktigt feg. Jag kan ursäkta mig med att jag var oförberedd, att minimannen var grinig, att en annan förälder var närvarande eller att jag inte kommunicerar väl med den fröken som tog emot - likväl var jag feg.

När jag lämnade pojkarna på dagis fanns samtidigt två ettåringar i omklädsrummet, en flicka och en pojke. Pojkens pappa var också där, liksom en fröken av den äldre generationen (vilket absolut inte behöver vara liktydigt med omodern eller förlegad, men i detta fall var det).

Vad händer? Pojken knuffar flickan så att hon ramlar baklänges och slår huvudet i golvet. Både fröken och pojkens pappa säger lite lojt att "så får du väl inte göra" till pojken. Flickan blir tröstad av fröken med orden "såja, nu räcker det, det här är livets hårda skola, pojkar är så där, hela livet igenom är de sådär". Varken fröken eller pappan uppmanar pojken att be om förlåtelse, utan saken är utagerad i och med att den ettåriga flickan får höra att "pojkar är så där". Här står jag alltså tyst och går också därifrån utan att ha framfört någon som helst protest. Ja, jag skäms!

Visst kan man hävda att de två ettåringarna inte förstår något och att inget av detta fastnade hos dem. Må så vara, men där stod även mina pojkar, tre och fem år gamla, varav den ene också börjat testa och även överskridit gränser gentemot flickor och de behöver inte höra att det är OK att knuffa en flicka bara för att man är POJKE! Hur blir den pojke som från ett års ålder får höra att det är OK att göra dumheter med sitt kön som ursäkt? Hur blir han vid fem, tio, femton, tjugofem års ålder? Hur blir den flicka som får lära sig att stå ut med pojkars dumheter, bara för att de är ju pojkar? Det är ju lika dumt som när någon fröken försökte inbilla mig när jag var sju att klassens värsta slagskämpe skulle hysa kärlek för mig. Har det hänt någonting mer än kvinnojourens bildande i Jämtland de senaste trettio åren?

I Stockholm var både jag och H. tillsammans med andra föräldrar aktiva i arbetet med att dagis skulle arbeta med sitt förhållande gentemot flickor och pojkar. Det tog några år av motstånd, men när vi flyttade därifrån hade de åtminstone på vår avdelning ett fantastiskt arbete med pojk- och flickgrupper ibland, där pojkar fick träna på sina mjukare sidor och flickor träna på att vara mer aktiva och det verkade fungera bra. Flickor och pojkar lekte fantastiskt bra med varandra och verkade inte göra skillnad på om det var någon av det egna eller det motsatta könet de lekte med. Just nu bara längtar jag till Åsens dagis:-(
Finns det verkligen inget dagis med jämställdhetsfokus i Östersunds kommun? Jag orkar bara inte börja från noll igen.

Suspekta dealare på Campus Östersund

I dag gjorde jag något riktigt jämtländskt - jag köpte för första gången älgkött. Mitt tio år långa vegatariska liv förbyttes raskt mot ett köttätande sådant när jag flyttade upp (som en kollega sa "i Jämtland kan man vara sig själv"). Detta med älgköttsinköpet var dock inte så oskyldigt och enkelt som när man inhandlar några hundra gram i butik, nej här påminde vi suktande älgköttsköpare snarast om ett gäng missbrukare på jakt efter knark.

Det började med ett meddelande för två dagar sedan (meddelandet kom för övrigt från en chefsperson på en statlig myndighet), där det stod att jag skulle infinna mig på övre parkeringen vid Campus klockan 16.30 på onsdag. Därefter följde prisuppgift och en indirekt uppmaning om att ta med jämna kontanter. Strax före halvfem nu i eftermiddags började jag cirkulera runt på de olika parkeringarna (det finns fler än en övre parkering på Campus Östersund) för att spana efter försäljaren. Det blev några raggarrundor med bilen innan jag hittade rätt, en kombi med öppen baklucka och ett gäng hugade spekulanter som trängdes vid luckan. Väl på plats träffade jag Maud, som jag aldrig tidigare träffat, men via mail bestämt att dela leveransen med. Vi håvade upp varsin tusenlapp och fick en kartong som vi systerligt delade upp i min bagagelucka. Sedan försvann vi raskt åt varsitt håll efter att vagt ha lovat varandra att dela även nästa år.

För mig som inte har köpt kött på tio år och därefter bara har köpt lövbiff, kycklingfilé och skinka på Ica var detta med älgköttsinköpet en närmast exotisk upplevelse. Nu ligger köttet i frysen, förutom en förpackning färs som jag gjorde köttfärssås på - supergott tyckte både jag och ungarna!

Ett nytt inköp (förmedlat av samma chef) väntar inom en snar framtid. Denna gång blir det 20 kg ren!

Allt för byn Hammarstrand - varför då?

Det finns en håla som jag verkligen inte kan förstå varför folk bor i. Det är Hammarstrand, numera "känt" (det är väl mest ragundabor som tittar?) för såpan Allt för byn. Jag ska ärligt säga att jag inte har sett ett enda avsnitt och det är möjligt att det är ett gäng mycket duktiga och kompetenta grabbar/ gubbar som är med, det vet jag inte.

Det jag inte förstår är varför man skulle vilja göra allt för denna gudsförgätna håla. Jag hade oturen att tillbringa några av mina uppväxtår där och är fortfarande glad över att ha sluppit därifrån. Det skulle aldrig, aldrig falla mig in att ens tillbringa en enda semesternatt där. Visst är där vackert, men vem kan leva på skönhet? Dessutom finns det massor av andra platser i Sverige som är betydligt vackrare.

Åter till tv-programmet Allt för byn. Varför får bara män vara med? Det är ju främst kvinnorna som flyr byarna och glesbygden, så det hade väl varit mer värt att locka dem att stanna? Eftersom jag har levt i Hammarstrand anar (snarare vet) jag att det är männens värld, liksom Jämtland för övrigt till stora delar också är. Männen åker skoter, fiskar och skjuter på älgar i skogen och numera leker de också artister och får åka till Stockholm och sätta upp sin lilla show. Kvinnorna tar hand om barnen och männen och får i bästa fall betala för att åka ner till Stockholm och se sina män uppträda. Ojämställt så det förslår. Jag tror att mina barndomsår i Hammarstrand medverkat till att jag tidigt insåg hur väl feministisk analys kunde appliceras på mina erfarenheter. Därmed inte sagt att det skulle vara mer jämställt på Stureplan.

Nu väntar Babel!