Den norrländska fetman

Jag var med ungarna på Östersunds nyrenoverade badhus häromdagen. Det som slår mig varje gång jag är på badhuset eller på stan för den delen, är det stora antal kraftigt överviktiga personer, inte bara vuxna, utan barn och ungdomar. Den eftermiddag vi tillbringade på badhuset såg jag lika många feta tonårspojkar, som normalviktiga. När jag gick i högstadiet (vilket visserligen börjar bli närmare tjugo år sedan) fanns en enda kraftigt överviktig pojke och då gick jag ändå i en relativt stor högstadieskola. Nu och här i Östersund vimlar det av unga flickor och pojkar med stora överviktsproblem. Att flickor blir lite (med betoning på lite) rundare under en period i tonåren, hör väl till det normala, men när fläsket bara dallrar och magen hänger tung över badbyxorna på pojkar i nedre tonåren är det bara helt fel.

Hur kan föräldrarna acceptera att deras barn förstör sin hälsa i så unga år? Jämtland är en av Sveriges bästa regioner när det gäller att kunna ha ett aktivt liv. Man behöver inte ens ha bil för att ta sig till vackra platser. Oavsett var i staden man är kan man ta sig ut i naturen på tio minuter genom att jogga eller cykla. I stället står de feta barnen längst fram i kön vid badhuscaféet och köper godis och glass, vilket förstås med råge överstiger de kalorier de möjligen lyckats förbränna genom trappan upp till vattenrutchkanorna på badhuset. Utanför väntar mor eller far i bil så nära ingången de bara kan för att skjutsa sitt barn hem till datorn eller tv:n. Jag förstår det inte. För hälsan är det värre att låta tonåringen vräka i sig sötsaker och bli skjutsad överallt än att bjuda på en folköl till middagen eller låta tonåringen prova att röka. Folk i omgivningen har inga problem att säga vad de tycker om det sistnämnda, medan alla stillatigande åser hur unga människor får sina liv förstörda genom ett alltmer tilltagande matmissbruk och stillasittande tillvaro.

När många jämtländska föräldrar nu misslyckas med att ge sina barn sunda vanor krävs förstås att samhället, i form av dagis, skola och fritidshem får förutsättningar att ge alla barn möjlighet att röra på sig. Det räcker inte med en timmes gymnastik i veckan (som man har i de lägsta klasserna), de här barnen behöver timmar av motion varje dag. Som skattebetalare tänker jag att det blir billigare i längden att satsa på barnen nu i stället för de vårdkostnader de kommer att åsamka samhället i framtiden.

Den största vinsten är förstås för barnen, individerna, själva. Trots att övervikt och dålig kondition blivit något av en normalitet i de norra delarna av Sverige, är det fortfarande mer status att vara smal och att lyckas med idrottsprestationer. Dessutom riskerar de feta barnen att aldrig upptäcka hur mycket ett fysiskt aktivt liv för med sig även på andra områden i livet.

Mardrömmen Universal Telecom

Jag har för fjärde gången fått en bluffaktura från min gamla telefonleverantör Universal Telecom (tidigare Ventelo och före det PGOne). Förra gången hotade jag med att polisanmäla dem, så den här gången måste jag väl lägga en lunch på att köa hos polisen och anmäla detta företag. Allt jag vill är att slippa ha med dem att göra, men de förföljer mig med sina fakturor. Både tid, pengar och energi går åt när jag varje gång måste stå i deras telefonkö för att påtala felet.

Jag slutade vara kund hos Ventelo för cirka ett år sedan, vilket inte hindrade dem att skicka mig ytterligare två kvartalsfakturor. Sedan sålde de sin privattelefoni till Universal Telecom, som nu också har skickat mig två kvartalsfakturor, detta trots att jag aldrig ens varit kund hos dem. Varje gång jag ringt upp har de försäkrat mig om att det måste vara ett misstag, att jag inte finns med som kund längre och att misstaget inte ska upprepas. Tre månader senare står jag där med en faktura -igen! Trots förfrågan och påtryckningar har jag aldrig fått prata med någon chef eller ansvarig för fakturahanteringen och kundregistren.

Själv kollar jag att de fakturor och räkningar som kommer också stämmer, men många är säkert mindre noggranna och betalar åtskilliga hundralappar varje månad till oseriösa företag som Universal Telecom och Ventelo. Måtte min anmälan göra att åtminstone jag slipper bli trakasserad av dem framöver!

About abortion

Är det bara jag som tycker att Palin är läskig? Palin, republikernas kandidat till vice presidentposten. Jag tycker att hon är otäck och närmast omänsklig. Å ena sidan är hon förstås en superlyckad kvinna, inte nog med att hon har fem barn att uppfostra, varav ett handikappat, hon verkar dessutom vara snygg, smart och påläst. Jag skulle kunna respektera, kanske till och med hylla henne, för detta, om det inte vore för hennes åsikter. Jag vet att hon är vapenliberal, att hon glatt skickar både sin egen och andras söner ut i krig, att hon är emot sexualundervisning för ungdomar och att har diverse andra suspekta idéer. Det som fastnat mest är ändå hennes rabiata motstånd mot aborter. Människan är helt emot kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar.

På hemmaplan blir jag rätt uppgiven när Sacrédeus (årtusendets löjligaste tagna namn - hur kan man vara så förmäten och kalla sig själv för Lennart den helige herren?!) och andra extrema kristdemokrater och ja-till-livet-anhängare får utrymme i media att sprida sina halvsanningar och halvt galna idéer om att förbjuda eller åtminstone begränsa kvinnors rätt till abort. Även om jag upplever att de både syns och hörs mer, känns det ändå som att steget är långt till ett förbud mot abort. Däremot tror jag inte att steget är lika långt till att sänka gränsen för när en kvinnas rätt att bestämma över sin kropp upphör.

En gång var jag med och demonstrerade mot Ja till livet, som höll en kampanj mot abort. De fanatiska anhängarna av abortförbud använde sina egna barn i kampanjen. Små ungar i barnvagnar och vuxna människor - alla hade de plakat som talade om att de kunde ha varit en abort eller att just deras mammor valde livet. Polisen var där med sina hundar - och de vaktade oss motdemonstranter. Det var en obehaglig upplevelse.

Ett embryo eller foster är ett liv - ja, det är väl inget att diskutera. Myggor, getingar, kvalster, tumörer, allt är olika former av liv. Ett embryo/ foster är inte ännu ett mänskligt liv (även om det naturligtvis är det i de blivande föräldrarnas medvetande i de fall de längtat efter och önskat ett barn). Att hävda att abort är fel bara för att ett foster är en form av liv är en slutsats som haltar. Abortmotståndare är ofta köttätare och många av dem är till och med för dödsstraff, så detta med att de tillmäter (foster)livet så stort värde är inte logiskt.

Det intressanta är heller inte liv eller icke-liv, utan kvinnors rätt till våra egna kroppar. Vill vi inte vara gravida ska vi också ha rätt att göra abort. Jag ser detta som en högst personlig (om än fortfarande politisk) fråga. Det är kvinnor som drabbas av oönskade graviditeter, som bär fostren och föder barnen så varför ska män överhuvudtaget ha rätt att bestämma om något så "kvinnligt" som abort. Varför ska ens andra kvinnor ha rätt att pådyvla den oönskat gravida kvinnan när det är rätt (om någonsin) eller fel att göra abort?

Abort är en utbredd kvinnlig erfarenhet. Få kvinnor tycker att abort är lättvindigt. Ingen har likställt abort med ett tandläkaringrepp eller cellprovtagning. Alla är väl medvetna om att även det minsta embryo är en form av liv. Men, kan eller vill man inte ta ansvar för den människa som embryot i de flesta fall utvecklas till, är abort den minst dåliga utvägen, både för kvinnan, mannen och "barnet". Detta kan ingen annan än den oönskat gravida kvinnan avgöra, hur svårt det valet än kan vara.

Superkvinnan Palin köper inget av dessa argument. Hon producerar både barn och karriär som på räls, ja snart till och med barnbarn. Så går det när tonåringar varken får sexualundervisning eller abort!

Gnälliga Gunilla förpestar föräldragruppen

Jag hörde Göran Persson intervjuas om Anna Lindh häromkvällen. Han berättade att de brukade sitta på toppmöten och dela in andra länders ministrar i olika schabloner som "frisör" eller "bilhandlare". Rollerna brukade tydligen variera, så en och samma minister kunde skifta roll mellan mötena.

Liksom i alla grupper, utkristalliserar sig det även i föräldragrupper några typiska roller. Det slår aldrig fel. Vare sig det är BVC, dagis, skolan eller idrottsföreningen finns de där urtypiska personligheterna där och de ändrar sig inte lika lättvindigt som Persson och Lindhs ministerkollegor.

Präktiga Annika har överlevt ända in i 2000-talet. Hon delger gärna alla andra hur de brukar göra i hennes familj, oavsett det gäller inköp av vantar, intag av grönsaker eller pedagogiska aktiviteter för barnens utveckling. Hon förfasas över sådana som mig som inte serverar barnen middag förrän framåt sjutiden (hallå Annika, så gör halva Europa), men nickar gillande åt gröten de äter till frukost. Hon tar träget upp att hon ogillar att barnen får sötad kräm till mellanmål på dagis och tycker att barn ska hållas hemma så snart de har minsta tendens till snuva (då skulle jag aldrig jobba).

Trivsamme Hasse finns också i alla grupper. Han är ofta idrottsledare och gillar det här med föreningsliv och lagsporter. Han tycker att det är okamratligt att smita från föräldrastafetter och brännbollsturneringar. Han tycker alltid att idrottstimmarna i skolan är för få och att dagisbarnen borde vara mer ute i friska luften.

Både Annika och Hasse är i grunden rätt trevliga typer och pålitliga och bra att ha med. De går helhjärtat in för föräldrarollen. Utan dem skulle det nog inte bli några jul- eller sommarfester för ungarna. De har egentligen inga helt tokiga idéer heller, det är bara att jag inte har lust att följa dem.

Någon som däremot gärna kunde avvaras är gnälliga Gunilla. Hennes utgångspunkt är att vara kritisk och påpeka allt hon inte tycker är bra. Tycker någon annorlunda, så är det för att de inte vet hur jobbigt hon har det och förstod de bara det skulle de ändra uppfattning. Hon tar gärna halva föräldramötet till att tala om hur dåligt hon tycker att det är av personalen att inte anpassa sin verksamhet till just hennes situation och hon säger det inte bara en gång, utan upprepar gärna sina åsikter både tre och fem gånger.

Säkra Stefan är besserwissern, som man också gärna lever utan. Han vet hur saker och ting är, han delar gärna med sig av sina, ofta ogrundade eller rentav felaktiga åsikter. Han har en mörk och ljudlig stämma och när han pratar avbryter ingen. Han har en förmåga att få oss andra att känna oss som små skolbarn som ingenting begriper och vet om världen därute.

På kvällens föräldramöte var det gnälliga Gunilla som tog mest plats. Den här gången gällde det ett enormt problem, nämligen det att barnen en morgon i veckan ska lämnas för slöjdundervisning på en annan skola (ca tio minuters gångavstånd från den vanliga skolan). Gnäll-Gunilla hävdade att hon hade minsann också ett barn (observera, bara ett barn till, inte två eller tre som många andra har) till som skulle lämnas på dagis, så detta gick bara inte. Skolan fick ta sitt ansvar och frakta barnen från vanliga skolan till den andra skolan. Just denna gnällspik råkade vara ihop med en säker Stefan, som myndigt tog till orda, efter det att modern till hans barn hade tystnat. Säkre Stefan sa exakt samma sak som sin hustru, men med ett tonfall som inte kunde ifrågasättas. Tillsammans tog detta par upp en tredjedel av tiden till en skitsak. Lämna ungen till mig i fortsättningen så spar vi tid på föräldramötet, tre eller fyra barn att lämna spelar ingen större roll!

Lyckligtvis finns många andra trevliga, reflekterande och vettiga föräldrar, som inte låter sig fångas i enkla schablonbilder eller som åtminstone byter roller beroende på fråga. Det är kanske vi (jag räknar förstås mig själv dit) som har potential att nå de där höjdarposterna vid framtidens EU-toppmöten?

Liv eller yrkesliv?

Förra helgen vandrade jag jämtlandstriangeln med med några av mina gamla riksrevisionskollegor. Det var en på alla sätt lyckad och härlig helg, dock med inslag av stockholmsstress. De landade på Frösöns lilla flygplats på förmiddagen, där jag hämtade upp dem. Sedan körde vi raka vägen i två timmar till Storulvån, fyllde på vattenflaskor, rättade till klädseln och påbörjade vandringen. Vi var framme vid Sylarna vid halv sju på kvällen. Dagen efter gick vi hela dagen i blåst och regn för att komma just-in-time till Blåhammarens härliga middagsbuffé. Sista dagen blev lika slimmad som den första vad gällde tiden. Vi startade vid åttatiden på morgonen, kom fram till Storulvån vid lunchtid och körde därefter i ett streck så att de skulle hinna med sina flyg och tåg hem igen. Morgonen efter skyndade de upp för att, via boskapsgången på centralen, hinna till sina hetsiga jobb på regeringskansliet och stadsdelsnämnden igen. Själv påbörjade jag den första måndagen i resten av mitt liv med - föräldraledighet.

Mina före detta kollegor lämnade mig med en känsla av att vara den enda i världen som genomskådat skillnaden mellan liv och yrkesliv. Jag tror att ytterst få människor egentligen "lever" i bemärkelsen är sina sanna jag, när det är yrkesmänniskor. Visst finns där musiker, konstnärer och poeter som mer eller mindre "är" sina yrken, men för oss vanliga byråkrater har jag svårt att se att denna passion för jobbet är riktigt äkta.

Visst har jag ett intressant jobb, utmanande, stundtals roligt och med mestadels trevliga, välvilliga och härliga kollegor. Men, handen på hjärtat, finns det någon enda unge i världen som går och drömmer om att bli revisor, handläggare, utredare eller verksamhetscontroller? (Jo, jag intervjuade faktiskt en amerikansk flicka en gång för Hudiksvallstidningen och hennes dröm var att bli "accountant", jag trodde att jag förstått fel och slog för säkerhets skull upp ordet i en ordbok när jag skulle renskriva artikeln). Jag har aldrig och kommer aldrig att brinna för jobbet som byråkrat, däremot kan jag korta perioder helhjärtat gräva ner mig i enskilda projekt eller delar av projekt som jag jobbar med.

Jag tror att det är jag som har rätt. Jag kommer aldrig att se det som roligt och utmanande med chefer som springer in med uppdrag som helst skulle ha varit klara igår, men som nu måste bli klara i kväll innan jag får gå hem. Jag gillar chefer och kollegor som förstår vikten av att ha ett liv.

Kanske har jag fel. Vi är alla olika och möjligen är det så att mina forna kollegor är mer hängivna sina yrken och arbetsplatser mer än vad jag är. Eller är Stockholm en plats där alla välutbildade statliga tjänstemän blir hjärntvättade till att tro att världen går under om de inte jobbar ihjäl sig? Var jag inte själv en av dem som för några år sedan satt på kvällarna och läste budgetproppen, som sprang för livet till tunnelbanan för att slippa katastrofen att behöva vänta fem minuter på nästa, som ägnade söndagskvällarna åt att stryka blusar för hela den kommande veckan och som gjorde karriär enligt sicksackprincipen med min man (byte av jobb med tillhörande hårdsatsning på nya jobbet när den andra var föräldraledig)?

Numera ser jag livet tydligare. Och söndagsångesten har försvunnit. I morgon väntar min andra lediga måndag!