Glass och pizza i stället för välgörenhet?

Så har jag avslutat den förhoppningsvis sista arbetsdagen innan sommaren. Korta stunder kan det kännas riktigt bra, skönt att lämna över allt jobb till andra och härligt att tänka på tre månaders ledighet. Sen blir jag snabbt påmind om att det finns ett skäl. På tisdag, min födelsedag och allt, åker Hans och jag upp till Umeå. Sen blir det förhoppningsvis operation på torsdag.

Är just nu mest rädd för att operationen inte ska bli av. Jag har jobbat hemma de sista dagarna för att undvika infektioner, men vet inte hur mycket det hjälper när nästan hela familjen går runt och nyser och snorar. Tvålen och handspriten går åt.

För att tänka på större, och för världen viktigare, saker blir jag förskräckt av att inse att föräldrarna i min dotters klass inte lyfter ett finger för att jobba för att bevara den fina Odenslundsskolan (får till svar att deras barn ju går i 5:an och därmed går ut nu) men mailar i tid och otid om hur dumt de tycker det är att de sista slantarna i klasskassan ska gå till välgörande ändamål, som ett av barnen hade föreslagit. Vad är det för egoistisk värld vi lever i? Våra ungar som har det så bra, som med starkt föräldrastöd skramlat ihop till skolresa nästa helg, som får åka på semestrar och får nya kläder, cyklar, mobiler - ska de inte lära sig att de tillhör ett fåtal privilegierade i världen och kunna skänka ett litet överskott till någon som behöver det bättre? Vad lär vi barnen när föräldrarna reagerar så hårt över att ge bort något? Och när föräldrarna inte kan kämpa för skolan, bara för att deras egen unge inte ska gå där mer? Tycker det är pinsamt att vuxna människor på fullaste allvar tycker att barnen ska köpa mer pizza och glass för pengarna i stället för att ge dem till välgörenhet.

Hjärtoperation närmar sig!

Känns som att vi vore två gamlingar, så mycket sjukhusvistelser H och jag varit med om den senaste tiden. Nu har jag fått tid för klaffbyte, om exakt en månad, den 19 maj! Sen hoppas vi att det räcker med sjukhusbesök och att vi får vara lika friska som vi alltid har varit. Än så länge är jag mest euforisk över att äntligen ha ett operationsdatum. Nu gäller det bara att hålla sig frisk, så att det inte blir inställt.

För Odenslundsskolan mot arenan

Häromdagen hade vi ett härligt informations-/ protestmöte mot kommunens förslag att lägga ned Odenslundsskolan. Skolans matsal var fylld av föräldrar, elever, tidigare föräldrar och blivande föräldrar och barn. Häftigt när folk tar de möjligheter som finns att påverka! Hoppas att detta leder någon vart.

Något jag inte förstår är hur Östersunds majoritet resonerar när man investerar i en dyr arena samtidigt som man måste spara in på allt annat. Särskilt märkligt är det när majoriteten består av s, v och mp som jag vill tro värnar de svaga i samhället framför ett par hundra hockeykillar. Tydligen skulle man ha röstat borgerligt för att visa sitt missnöje med arenan. Enligt kommunalrådet Ann-Sofie Andersson har majoriteten mandat att bygga det dyraste arena-alternativet, eftersom de vann valet. Vet inte var sådana som jag, som röstar efter ideologi, och inte efter lokalpolitiskt trams (om än dyrt sådant) hör hemma. Känns som att jag är den enda icke-borgerliga kritikern till arenaförslaget.

För övrigt fortsätter våra täta sjukhusbesök. Umeåbesöket gick bra, även om kranskärlsröntgen inte är något jag vill göra om särskilt ofta. Förstorad aorta och operation innan sommaren blev resultatet. När jag kom hem var det lievertjens tur att åka in till sjukhus, akut mitt i natten med fruktansvärd huvudvärk. Han blev kvar hela helgen och tydligen är det en ovanlig form av långvarig migrän. Verkligen inte vad vi behöver just nu! På fredag är det min tur att få nya stick och mer kontrastmedel, denna gång i en datortomograf. Ska försöka tänka som den där mindfulness-läraren (jag gick bara en gång, alltför flummigt) sa: "vad intressant"!


Våra protester i media:

Odenslundsföräldrar nobbar Körfältsskolan

Fullsatt när föräldrar och barn ville rädda skolan

Mindre skolor kan läggas ner

Protest mot nedläggningshot

En vecka fylld av oro och stress

Det har varit en vecka fylld av rastlöshet, oro och stress. Svärmor blev riktigt sjuk och hamnade på sjukhus med oklar diagnos och oviss utgång. Hon ligger fortfarande kvar, men verkar tydligt bättre. Det är konstigt att det ofta är först när man mist någon eller riskerar mista någon som man inser hur mycket den personen betyder för en. Det blev många tankar, både rent praktiska och djupare över liv och död denna vecka. Nu hoppas jag hon fortsätter tillfriskna och snart får komma hem. H har varit ner en sväng, men vi åker allihop om ett par veckor när hon förhoppningsvis är mycket piggare. Vi måste bli bättre på att hälsa på våra föräldrar, hur nu det ska gå till, livet är så stressigt.

Var med styrelsen för jobbet på två internatdagar. Hade verkligen ingen lust att resa, både med den oro som var för svärmor och med tanke på att jag själv ska in på sjukhus nästa vecka, men det var faktiskt riktigt trevligt. Ibland är det skönt att vara med folk som man inte har någon egentlig relation till och som inte vet något om en. Jag tvingades lämna alla tankar och oro, jobbade på och njöt av en trevlig middag på kvällen.

På måndag är det dags för mitt oönskade besök på sjukhuset i Umeå. På tisdag blir det den läskiga undersökningen och på onsdag förhoppningsvis hemfärd. Jag lyckas förtränga det hela rätt bra, men när jag kommer att tänka på det mår jag illa av tanken. Och detta är bara början...

Helgen är fylld av övernattande kompisar till barnen, aktiviteter och, som vanligt, jobb. Är rejält trött på att inte hinna mina arbetsuppgifter på veckorna, utan att även helgerna går åt. Ändå jobbar jag oavbrutet, hoppar över fikapauser och tar korta luncher för att hinna. För att se det positiva med umeåbesöket - jag kan inte jobba!

Att vara sjuk i glesbygd

Jag har några gånger åkt buss mellan Östersund och Umeå och då alltid känt en väldig vanmakt när jag sett skalliga, trötta kvinnor tvingas sitta bland skrikande barn och bullriga tonåringar. Cellgiftsbehandling eller strålning är tydligen inte tillräckligt för att de ska få åka med Ambuss (den ambulansbuss som dagligen går mellan Östersund och Umeå), utan de får åka vanlig buss.

Nästa vecka blir jag själv en av de stackars sjuka som ska åka med den vanliga bussen. I och för sig med (förhoppningsvis) bättre prognos än cancerpatienterna, men ändå. Först ska jag sitta i sex timmar på bussen upp till Umeå på måndagen för att på tisdagen göra en kranskärlsröntgen. Låter riktigt otäckt, de går upp med en kateter via pulsådern i handleden eller i ljumsken och för sen upp den till hjärtats kranskärl. Hela tiden ska jag vara vaken. Jag ringde för att höra hur jag skulle ta mig hem och beskedet blev "med den vanliga bussen". Jag har läst massor av skräckberättelser om folk som börjat störtblöda efter sådana här ingrepp och det vill man ju inte gärna göra på den vanliga bussen någonstans i glesbygden. Får ändå tro på att allt ska gå bra och jag får vara kvar tills på onsdagen.

Kan inte hjälpa att tänka hur skönt det hade varit att bo i sthlm. Då hade vi kunnat lämna barnen på skolan, Hans hade kunnat vara ledig en dag, vi hade åkt in till sjukhuset på morgonen och hem samma kväll. Dessutom hade vi haft högst tio minuters resa till närmaste sjukhus. Nu ska man ju inte planera sitt liv efter sjukdomar, men närheten till kvalificerad sjukvård talar verkligen FÖR en flytt när allt det här med operationen är över.

Återuppstånden blogg!

Blev så sugen på att börja blogga igen och kom på att min gamla Subarctical Thoughts kanske kan funka, även om jag inte tänker gnälla lika mycket som förr om fjällstaden kontra storstan. Numera en etablerad medborgare i småstaden, tänker jag istället dryfta iakttagelser utifrån den erfarenheten. Hur kan man förhålla sig neutral till fenomen och personer i en stad där alla känner alla, där ett beslut i ena änden alltid påverkar mig på något sätt i den andra?