Att vara sjuk i glesbygd

Jag har några gånger åkt buss mellan Östersund och Umeå och då alltid känt en väldig vanmakt när jag sett skalliga, trötta kvinnor tvingas sitta bland skrikande barn och bullriga tonåringar. Cellgiftsbehandling eller strålning är tydligen inte tillräckligt för att de ska få åka med Ambuss (den ambulansbuss som dagligen går mellan Östersund och Umeå), utan de får åka vanlig buss.

Nästa vecka blir jag själv en av de stackars sjuka som ska åka med den vanliga bussen. I och för sig med (förhoppningsvis) bättre prognos än cancerpatienterna, men ändå. Först ska jag sitta i sex timmar på bussen upp till Umeå på måndagen för att på tisdagen göra en kranskärlsröntgen. Låter riktigt otäckt, de går upp med en kateter via pulsådern i handleden eller i ljumsken och för sen upp den till hjärtats kranskärl. Hela tiden ska jag vara vaken. Jag ringde för att höra hur jag skulle ta mig hem och beskedet blev "med den vanliga bussen". Jag har läst massor av skräckberättelser om folk som börjat störtblöda efter sådana här ingrepp och det vill man ju inte gärna göra på den vanliga bussen någonstans i glesbygden. Får ändå tro på att allt ska gå bra och jag får vara kvar tills på onsdagen.

Kan inte hjälpa att tänka hur skönt det hade varit att bo i sthlm. Då hade vi kunnat lämna barnen på skolan, Hans hade kunnat vara ledig en dag, vi hade åkt in till sjukhuset på morgonen och hem samma kväll. Dessutom hade vi haft högst tio minuters resa till närmaste sjukhus. Nu ska man ju inte planera sitt liv efter sjukdomar, men närheten till kvalificerad sjukvård talar verkligen FÖR en flytt när allt det här med operationen är över.