Pepparkakshuset eller Mitt misslyckande som jämtländsk husmor

Resterna av mitt tvåvåningshus. Det goda taket är redan uppätet.

Min lilla pepparkaksfamilj, med grisar och granar och allt

Storhetsvansinne straffar sig! Jag insåg redan förra julen att jag är rätt körd som husmor i Jämtland. Det var under julfesten i skolan där ingen, inte ens den mest kaksugna unge, smakade av min torra sockerkaka. Alla riktiga jämtländska mödrar verkar ha särskilda gener för pysslighet och bakning.

Efter att ha besökt våra inflyttade vänner i Krokom och sett det pepparkakshus de hade byggt TILLSAMMANS med sina barn, körde jag med mina tre direkt till Coop för att inhandla mer pepparkaksdeg, florsocker till kristyr, massor av non stop och annat gott. Sedan satte vi igång. Jag såg framför mig ett vackert smyckat pepparkakshus, större än det som fanns i Krokom och med en pepparkaksfamilj (bestående av två tjejer och tre killar) stående utanför det stora fina huset. Jag såg framför mig en mamma med massor av tålamod och tre rödkindade små barn som samarbetade om det gemensamma byggprojektet. Jag ritade och klippte mallar, bakade ut degen, måttade och mätade och allt kändes bra. Självförtroendet var på topp. Förklädet satt på, barnen var visserligen inte rödkindade utan vinterbleka, men vid gott humör och mycket förväntansfulla.

Så gräddades alla delarna och där någonstans började det gå fel. Helt plötsligt var inte delarna raka längre. Dessutom var taket mjukt fortfarande flera minuter efter att det hade gräddat klart.

Självförtroendet bestod fortfarande. En huslig kollega hade tipsat om att man kunde limma ihop huset med messmör, så jag tog fram en stor oanvänd messmörstub ur kylen och satte igång. En timme senare stod jag febrilt och försökte få själva husgrunden att hålla ihop, alltmedan barnen garnerade taket (fortfarande omonterat) med godis i alla de färger. Bordet, golvet, barnen och jag var vita, gröna och rosa av all glasyr och min irritation blev allt större. Borta var bilden av den ömma modern och de tre rosenkindade barnen. Ungarna förpassades till dvd:n, medan jag försökte fästa det bågnande taket på det redan instabila huset. På insidan av huset stagades det upp med höga tillbringare och plastbyttor för att det skulle bli säkrare. Lievelingen fick hålla taket medan jag höll ihop huset. Så stod vi en stund och såg hur taket böjde sig allmer inåt, plastbyttorna tlll trots. Mitt i arbetet kom lille H in och sa "vilket vingligt hus du har byggt, mamma" och strax efter A "det håller på att rasa ihop, mamma". Strax därefter rasade också mitt hus ihop. Det började med taket och fortsatte med väggarna. Tre timmars jobb, en hel messmörstub och det sista av mitt husliga självförtroende gick till spillo.

Barnen blev desto gladare. I och med att pepparkakshuset redan var trasigt var det fritt fram att hugga in. Nu har de ätit pepparkaka med messmör till efterrätt både frukost, lunch och middag och fortfarande finns nästan halva huset kvar.

Den jämtländske mannen (del 2)

Här kommer en vidareutveckling av mina iakttagelser (eller mitt fria fabulerande) om den jämtländske mannen.

Han är tyst, mycket tyst. Han är tyst ända tills han tagit sig några droppar för mycket och man frågar honom om älgjakten, bössan, köttets kvalitet eller något annat jakt- och älgrelaterat. Då kan han prata i det oändliga, men bara om just detta ämne. Det blir lite tradigt när man för tionde gången får höra hur älgköttet ska hängas för att bli så bra som möjligt.

Förutom jägare, är den jämtländske mannen i allmänhet praktisk och händig. Här byggs det om, byts ut kök, renoveras badrum och kopplas kablar kors och tvärs i huset av de husägande männen själva.

Tror att min H har lite svårt att passa in, även om han gör sina försök. Första hösten i Jämtland kom det en riktig storm och en av våra många björkar blåste ner rakt över gatan. En vänlig granne kom snabbt över med en motorsåg som han (trots att jag öppnade dörren) räckte över till H. Sedan gick grannen. Där stod min H och tittade på maskinen och på trädet en lång stund, gick in och googlade efter information, innan han gav upp och knallade ner till grannen för att fråga om hur man egentligen skulle hantera en motorsåg. Inför nästa storm står han bättre rustad att hantera nedfallande träd.

En annan gång skulle H försöka få igång ett samtal med en jämtländsk (=tystlåten) pappa i pulkabacken. H:s fråga var "har ni börjat julpynta än?" Jag önskar att jag hade sett den andra pappans min, han lär ha sett rätt förskräckt ut. Det enda han svarade var "nä, det är tjejen som gör sånt där".

Jämtländska män är blyga och detta börjar redan i småskolan. När E och hennes klass har fester och uppvisningar, är det enbart tjejerna som uppträder (och gör det med bravur). Tjejerna tar plats och argumenterar, diskuterar och håller föredrag, medan pojkarna mumlar eller på sin höjd stör.

Vidare får pojkarna tidigt lära sig att rosa och rött är tjejfärger, att pojkar inte får tycka om dockor och att en pojkes värde sitter i hans fysiska styrka eller i hans förmåga att slåss. Det är en hård värld för min färgblinde gosse som sover med sin docka, blandar ihop rött med grönt och dessutom har ett namn som lätt förväxlas med ett vanligt flicknamn. "Pinsamt!" som han själv på ett typiskt manligt jämtländskt korthugget sätt sammanfattar situationen.

Den jämtländske mannen goes international

Har aldrig haft så många internationella besökare som efter "Den jämtländske mannen (del 1)". Finns det något kodord som jag missat? Helt plötsligt röner den jämtländske mannen uppmärksamhet i Colombia, Canada, USA (kan till viss del bero på holländskan, men hon reser knappast kors och tvärs över staterna), Grekland osv. Eftersom jag gillar internationalisering spinner jag vidare på den jämtländske mannen. Del 2 kommer strax!

Den jämtländske mannen (del 1)

Varsågod, kusin A med flera. Här kommer en första sammanfattning över den jämtländske mannen, till viss del baserad på fritt fabulerande och många fördomar, eftersom jag inte känner så många jämtar.

Den jämtländske mannen:
- jagar älg
- pratar om älg (om han överhuvudtaget pratar)
- äter älg
- kör skoter hellre än skidor
- kör fram och tillbaka med släp till Ikea (i Sundsvall ca 40 mil tur och retur!) över en dag som om det vore en sväng till Krokom han körde
- är händig men inte huslig
- dricker (mycket) sprit och öl, men inte vin (det är ju fruntimmersdricka)
- flyttar aldrig från Jämtland!

Jag vidareutvecklar mina iakttagelser i nästa inlägg.

Ännu ett halvdeppigt inlägg...

Det är lätt att bli nostalgisk och försköna det som vanligt, men faktum är att i Stockholm fanns människor jag kunde ringa om det krisade. Med kris menar jag åka in till sjukhus mitt i natten och ha någon som ser efter de hemmavarande barnen. Förutom bror och far, fanns där en hop med andra dagisföräldrar i samma område, till och med i samma portuppgång som kunde rycka in. Hjälpen behövdes lyckligtvis bara ett par gånger, men vad mycket värt det då var att stödet fanns.

Nu, några år senare, sitter jag i min fina villa i min fina småstad med tre febersjuka barn och maken på tjänsteresa och inser att här finns ingen, verkligen ingen, som jag kan be om hjälp om det behövs. Alla tre måste med in till sjukhuset om E får svårare att andas i natt. Om det sedan beror på villalivet, småstadens slutna traditionella släktnätverk eller att jag själv blivit sämre på att be om hjälp vet jag inte. Bara att det ju inte var så här det skulle bli.

För att avsluta med något positivt så är det ändå underbart att se lillebror (den minst sjuka) pyssla om sina syskon med kuddar, filtar, vattenglas och fjärrkontroll. Men det skulle han förstås ha gjort även om vi bott kvar i Stockholm...

När alla andra drar ut på äventyr...

...sitter jag och jobbar, i mörkret, i Östersund. Ett par av mina kollegor ska flytta, en till Boston och en till Stockholm "...eller New York...eller Paris", en annan ska åka på semester "hem till Florida". Själv ska jag tillbringa jullovet med att få ihop ett råutkast av årsredovisningen för 2008. När jag ser regeringens alla återrapporteringskrav och pratar med bekanta på regeringskansliet och Riksrevisionen kan jag bli rätt matt.

Visst ska politiker bestämma mål för förvaltningens verksamhet, men ändå är det så mycket som har karaktären av ett spel för gallerierna, särskilt som det främst är tjänstemän och inte politiker som utarbetar myndigheternas mål. Just nu är det en handlingsplan för breddad rekrytering som regeringen vill ha in innan årsskiftet. Tänk om vi som myndighet skulle strunta i breddad rekrytering, för att vi har fullt upp att överhuvudtaget kunna rekrytera, hur snäv den rekryteringen än är? Ibland vore det så skönt att bara skriva "nej, vi struntar i bred rekrytering, vi bryr oss inte om jämställdhet och vi har inte tänkt ett dugg på kompetensförsörjning". Nu har vi dock tänkt en del och mitt äventyr under julhelgerna blir att få detta att verka både analyserande och logiskt på så få rader som möjligt. Sen är det ju lite kul att rapportera andel studenter med arbetarbakgrund till en högerregering (som om den skulle bry sig:-) Alltmedan alla andra är ute i den riktiga världen!

Det här med julkort...

På tisdag är sista dagen att posta julkorten om de ska hinna fram i tid innan jul! Jag är rätt kluven till det här med julkort. Från att ha varit helt emot denna extra arbetsbörda, har jag med åren och efter några flyttar mellan länder och städer, tyckt att det blivit ett sätt att höra av sig till kära bekantskaper åtminstone en gång per år. Men ärligt talat, att få ett kort på en tecknad tomte och förtryckt godjulhälsning med bara ett namn under - är det kul? Ska jag ta det som ett tecken på att personen ifråga verkligen tänkt på mig, eller har min adress bara blivit nedtecknad på kortet för att jag själv skickade ett kort förra julen och nu får en slags tack-för-förra-årets-julkort tillbaka?

Det är förstås jättekul när folk skickar foton på sig själva och sina barn, hundar och hus, även om dessa kort alltid har karaktären av lyckliga kärnfamiljen med det lyckade livet (ja, jag halkar själv dit vart och vartannat år).

En modern variant av julkort är de elektroniska. Även här känner man sig inte alltför ihågkommen när man får en elektronisk tomte på en sändlista som omfattar personens hela nätverk, såväl privat som professionellt. Det är också lite märkligt när man från en ytligt bekant i jobbsammanhang får julkort med hela familjen X:s gångna år med barndop, smutsiga sandlådebarn och en halvnaken man i sjön. Samtidigt är det förstås lite kul att även ytligt bekanta i jobbsammanhang har ett riktigt liv vid sidan om.

På tisdag är alltså sista dagen att posta julkorten. Jag väntar med spänning på många personliga julhälsningar!

Vinterstad

Det är synd att nobelpristagarna och deras familjer bara får se ett regnigt Stockholm när Östersund sedan några veckor tillbaka liknar något som är hämtat ur sagornas värld. Marken är täckt med en halvmeter glittrande snö, trädens grenar glimmar av rimfrost och snökristaller och snön knarrar under skorna när man går. Till och med riktiga jämtlänningar stannar upp och betraktar förundrat den sagolika omgivningen.

Varje morgon när jag kommer till campus finns små eldar tända kring gården. Man ser dem på långt håll lysa inbjudande i mörkret och kylan. Jag har aldrig förut gillat vintern, men häruppe kan man inte låta bli. Det är också något befriande med folk som drar på stora dunjackan, yllemössan, den obligatoriska täckkjolen (bland det fulaste plagg jag sett, men ack så praktiskt) och de stora kängorna för att traska iväg till jobbet. Här funkar inte höga klackar och tunna strumpbyxor.

Häromkvällen åkte lievelingen och jag längdskidor i mörker och 15 graders kyla. Det tog närmare en halvtimme innan vi fick upp värmen, men vilken upplevelse det var. Det enda man hörde var skidorna mot snön och de egna andetagen. Efteråt väntade en varm bastu här hemma.

Östersund är fortfarande både ensamt och trist, men ändå njuter jag så mycket av höstens snabba övergång till riktig vinter och allt det för med sig. Kanske kan jag gilla det bara för att jag vet att de här åren, mitt uppe i ingenstans, inte kommer att vara för evigt. Jag känner alltmer att detta är en station i livet där vi stannar ett ögonblick, men kommer att resa vidare från.

En lovsång till Östersund

Det är bra att komma ner till Stockholm med jämna mellanrum och få en påminnelse om varför jag ville därifrån. Min ganska kraftigt idealiserade bild av min forna hemstad har fått sig en riktig törn i helgen. Det är underbart att vara där i vuxensällskap en helg, sitta på ett café en halv dag, gå på teater, besöka muséer och så shoppa förstås. Å andra sidan är det fruktansvärt att vara där med barn, försöka lära dem en trevlig attityd till andra människor och ge dem ett grundläggande lugn. Lille H och jag besökte Junibacken i går. Vi kom dit fredag förmiddag och möttes av en lång kö av barnfamiljer utanför porten. Visst, det har hänt mig förut och fick mig då att säga "aldrig mer en lördag". Nu säger jag "aldrig mer Junibacken". Väl inne var det kö till sagotåget, kö till pippipjäsen, kö till matinköp, kö till sittplats att äta sin inköpta mat osv. När jag vid ett tillfälle oroligt stod utanför Villa villekulla och spanade efter H som försvunnit hade jag utan att märka det motats med i ytterligare en kö. "Hallå, står du i klättra-upp-på-hästen-kön, eller?" frågade en stockholmsmamma och skyndade sig att trycka dit sina ungar istället för mig.

I Östersund står vi inte i kö för att klättra upp på låtsashästar. I Östersund klättrar barnen i snöborgar i stället för i en artificiell Villa villekulla. I Östersund grillar vi korv vid öppen eld istället för att köa för att betala hutlösa priser för Pippis pannkakor. I Östersund åker vi spark istället för tunnelbana. Jag tror att jag gillar Östersund!

Åter till de blå husen och varning för Elvis!

I morgon bär det av till Stockholm igen. Efter några veckors kvällsstudier i nederländska är det dags att återvända till de blå husen vid Stockholms universitet för att skriva tenta. Sist jag skrev en salstenta var jag drygt tjugo och bodde med lievelingen i vår fina lilla tvåa på Åsen. Om ytterligare tio- tolv år kommer jag säkert att nostalgiskt tänka tillbaka på vintern, barnen och vårt fina lilla hus i Odenslund. Det är svårt att leva i nuet.

I ett försök att ta världen till småstaden, besökte vi ikväll en Pulp fiction-inspirerad restaurang där man åt i en stor rosa amerikanare. Amerikakänslan förbyttes raskt till norrländsk småstadskänsla när en av H's förskolelärare (dock en av de bästa lärarna) med familj satt i bilen bredvid. Maten var god, men vinet fruktansvärt. Drick aldrig ett vin som heter Elvis!

Årets begivenhet - med moms!

Jag har fått meddelande om att jag finns med på listan över svarta älg- och renköttsköpare i år också. Förra året var det årets enda riktiga äventyr och jag hade sett fram emot en repris.

Detta år har tydligen chefen X på myndigheten Y (han som förmedlar köttaffärerna) dragit öronen åt sig. Motiveringen till de kraftigt höjda köttpriserna var nämligen momsen. Det känns lite snopet. Som statligt anställd byråkrat med ansvar för uppföljning och korrekt återrapportering till staten, frodas ibland en stark vilja att protestera, att göra någonting förbjudet. Eftersom jag inte vågar anlita svart snickare eller ens en svart barnvakt, var detta min chans att bryta mot lagen. Moms eller inte - jag tvivlar på att jag kommer att få kvitto på köttet. Jag anar också att affärerna även detta år ska avklaras efter mörkrets inbrott, i bagageluckan till en gammal Volvo 245, på någon av parkeringsplatserna vid Campus. Jag kommer att vara där!

Apor i höstmörkret

Varje fredag eftermiddag rider E på ridskolan på Frösön. Själv brukar jag passa på att springa medan hennes lektion pågår. Det är både skrämmande att se de små späda tjejerna på dessa tunga kolosser till djur, samtidigt som det är rätt så tråkigt att sitta och titta på när de lär sig att få hästarna att snurra runt eller gå slalom mellan koner (varför ska de stackars djuren behöva göra sånt?). Nu, efter vintertidens ankomst är det alldeles kolsvart på stigarna och vägarna vid ridskolan. Därför nöjde jag mig i går med att ta på en reflexväst och promenera omkring. Plötsligt såg jag två figurer svinga sig omkring i armarna inne i en belyst byggnad. Det såg ut ungefär som H och A när de hänger i klätterställningar och träd. De två håriga varelserna inte bara såg ut som mina pojkar, de lät som dem också med sina förtjusta tjut. Jag stod länge och tittade på dessa två fantastiska varelser, som då och då avbröt leken med att klia varandra i huvudet och på ryggen. Det var aporna på det sedan länge vinterstängda Frösö zoo. Nu vet jag var jag ska hänga i fortsättningen. Apor är roligare än hästar!

Lunchproblem i den lilla staden

Att gå ut och äta på lunchen i min lilla stad innebär två problem:
- dålig service eller kvalitet samt
- det finns alltid någon man känner, eller ännu värre bara halvt känner, på samma lunchrestaurang.
I Östersund går det något slags mode i att använda grishink på lunchrestaurangerna. Gästerna ska alltså själva, inte bara duka av sina tallrikar, utan även tömma resterna i en slaskhink. Det handlar inte enbart om studentrestaurangerna, där det på något sätt hör till, utan många finare lunchställen kör samma koncept. På ett ställe, som för övrigt var jättefräscht, var grishinken och disken det första man såg när man gick in.

Ett annat problem är att man ofta får vänta länge på maten. På det nyöppnade sushistället fick jag vänta i fyrtiofem minuter på mina åtta sushibitar och det krävdes tre påminnelser innan jag äntligen fick dem. På det nyöppnade stället på biblioteket serverades jag häromdagen djupfryst kycklingfilé. När vi påpekade att kycklingen var fryst fick vi sedan sitta ytterligare tjugo minuter och vänta på den mikrouppvärmda kycklingfilén.

Att lämna arbetsplatsen under lunchen gör åtminstone jag för att få äta ifred med mitt lunchsällskap. Detta är i princip en omöjlighet i Östersund. Går man ut för lunch i den här lilla staden träffar man både egna kollegor, andras kollegor, dagisföräldrar och en mängd andra mer eller mindre bekanta. Detta är förstås inte bara av ondo, ibland till och med trevligt. De dagar man är på mer asocialt humör är det ett rysligt besvär att smyga omkring och spana in genom lunchrestaurangernas fönster för att utröna om där finns några man inte vill luncha med, helst utan att dessa märker det förstås.

Stockholm i mitt hjärta

Just hemkommen efter fem hela dagar i mitt Stockholm, känns det rätt okej att återvända till Jämtland. Trots regn gav Stockholm precis allt jag behövde: intressanta föredrag och roliga samtal med nätverkskompisar, besök på regeringskansliet (där vill jag jobba en dag), middag med gamla hudikvänner samt shopping, teater och museum under en hel helg med min gamla bästis från gymnasiet. I ärlighetens namn hade jag aldrig så roligt när jag bodde i Stockholm och jag vet att där finns en vardag som består av trängsel i tunnelbanan i stället för en uppfriskande promenad, regn i stället för snö och snäsiga stockholmare istället för välvilliga jämtar. Det känns skumt att vara i en stad som fortfarande känns som mitt hem, utan att längre höra hemma där. Kommer jag att känna likadant för Östersund när jag flyttat härifrån?

På väg...

Mina enda storstadsinfluenser just nu kommer, tragiskt nog, från Sex in the city, som jag börjat se, typ tio år efter alla andra. Varje kväll kör lievelingen och jag ett par avsnitt på datorn och insuper lite flärd från New York innan vi somnar. Alldeles nyss var det vi som gick omkring med E i barnvagn på Manhattan och planerade för vart nästa gång skulle resa med henne och den lille i magen. Spanien, Frankrike, Kina - världen låg öppen och hindren var få. Vi hade aldrig tidigare haft en hel ledig sommar tillsammans, det var toppen att leva på föräldrapenning och studielån.

Sedan hände något. Vi fick fasta jobb, bil och lån och plötsligt lite pengar över. Bostaden blev större, semestrarna ordnade och mängden prylar och kläder man MÅSTE ha blev alltfler. Vi var fast i trygghetsträsket. Till slut kändes det djärvt nog att byta Stockholm mot Östersund. Världen krympte.

Att leva i en småstad innebär bland annat följande:
- Det går inte att byta jobb. Om jag ens skulle komma på tanken att försöka, så vet hela stan det, så snart man skickat iväg din ansökan. Men jag försäkrar ev. läsande kollegor att jag är bra där jag är och inte ens tänker försöka...
- Man måste klä sig som alla andra. I Östersund finns det ändå ett visst mått av valfrihet: antingen kör man på sporttemat och klär sig i Peak, Klättermusen och sånt eller så går man på H&M och letar något nytt, gärna leggings - det har varit inne i Östersund i snart tre år och är fortfarande hett.
- När barnen kommer i falska märkesjackor till skolan, kommer kritiska kommentarer från lärare och föräldrar som tycker att "det gått för långt" med märkeshetsen. Javisst, jag handlar barnens kläder på blocket.
- Man är inte sig själv nog, utan definieras utifrån sina relationer. När jag träffar någon bekant som råkar jobba på samma jobb som H (och där jobbar typ halva stan) blir jag alltid presenterad för eventuella medföljande kollegor som "H:s fru", trots att det inte är genom honom jag känner personen ifråga. Jag kan stå ut med att av ytligt bekanta föräldrar på skolan bli kallad för E:s mamma, men att av egna kontakter degraderas till någons fru...
- Det går inte att smita från "frivilliga" arbetsinsatser på skola och dagis, andra föräldrar håller koll på en och följer upp varför man inte kom på städkvällen. Att jag betalar skatt för den kommunala skolan och det kommunala daghemmet, duger inte som svar.

Nu är de första av våra uppflyttade vänner på väg ner till huvudstaden igen och genast vaknar min rastlöshet. Den dag det är dags att dra vidare tror jag dock att åren i småstaden skapat ett uppdämt begär efter något mer än Stockholm. Tills vidare får jag nöja mig med att följa livet på Manhattan genom Carrie och hennes vänner.

Den norrländska fetman

Jag var med ungarna på Östersunds nyrenoverade badhus häromdagen. Det som slår mig varje gång jag är på badhuset eller på stan för den delen, är det stora antal kraftigt överviktiga personer, inte bara vuxna, utan barn och ungdomar. Den eftermiddag vi tillbringade på badhuset såg jag lika många feta tonårspojkar, som normalviktiga. När jag gick i högstadiet (vilket visserligen börjar bli närmare tjugo år sedan) fanns en enda kraftigt överviktig pojke och då gick jag ändå i en relativt stor högstadieskola. Nu och här i Östersund vimlar det av unga flickor och pojkar med stora överviktsproblem. Att flickor blir lite (med betoning på lite) rundare under en period i tonåren, hör väl till det normala, men när fläsket bara dallrar och magen hänger tung över badbyxorna på pojkar i nedre tonåren är det bara helt fel.

Hur kan föräldrarna acceptera att deras barn förstör sin hälsa i så unga år? Jämtland är en av Sveriges bästa regioner när det gäller att kunna ha ett aktivt liv. Man behöver inte ens ha bil för att ta sig till vackra platser. Oavsett var i staden man är kan man ta sig ut i naturen på tio minuter genom att jogga eller cykla. I stället står de feta barnen längst fram i kön vid badhuscaféet och köper godis och glass, vilket förstås med råge överstiger de kalorier de möjligen lyckats förbränna genom trappan upp till vattenrutchkanorna på badhuset. Utanför väntar mor eller far i bil så nära ingången de bara kan för att skjutsa sitt barn hem till datorn eller tv:n. Jag förstår det inte. För hälsan är det värre att låta tonåringen vräka i sig sötsaker och bli skjutsad överallt än att bjuda på en folköl till middagen eller låta tonåringen prova att röka. Folk i omgivningen har inga problem att säga vad de tycker om det sistnämnda, medan alla stillatigande åser hur unga människor får sina liv förstörda genom ett alltmer tilltagande matmissbruk och stillasittande tillvaro.

När många jämtländska föräldrar nu misslyckas med att ge sina barn sunda vanor krävs förstås att samhället, i form av dagis, skola och fritidshem får förutsättningar att ge alla barn möjlighet att röra på sig. Det räcker inte med en timmes gymnastik i veckan (som man har i de lägsta klasserna), de här barnen behöver timmar av motion varje dag. Som skattebetalare tänker jag att det blir billigare i längden att satsa på barnen nu i stället för de vårdkostnader de kommer att åsamka samhället i framtiden.

Den största vinsten är förstås för barnen, individerna, själva. Trots att övervikt och dålig kondition blivit något av en normalitet i de norra delarna av Sverige, är det fortfarande mer status att vara smal och att lyckas med idrottsprestationer. Dessutom riskerar de feta barnen att aldrig upptäcka hur mycket ett fysiskt aktivt liv för med sig även på andra områden i livet.

Mardrömmen Universal Telecom

Jag har för fjärde gången fått en bluffaktura från min gamla telefonleverantör Universal Telecom (tidigare Ventelo och före det PGOne). Förra gången hotade jag med att polisanmäla dem, så den här gången måste jag väl lägga en lunch på att köa hos polisen och anmäla detta företag. Allt jag vill är att slippa ha med dem att göra, men de förföljer mig med sina fakturor. Både tid, pengar och energi går åt när jag varje gång måste stå i deras telefonkö för att påtala felet.

Jag slutade vara kund hos Ventelo för cirka ett år sedan, vilket inte hindrade dem att skicka mig ytterligare två kvartalsfakturor. Sedan sålde de sin privattelefoni till Universal Telecom, som nu också har skickat mig två kvartalsfakturor, detta trots att jag aldrig ens varit kund hos dem. Varje gång jag ringt upp har de försäkrat mig om att det måste vara ett misstag, att jag inte finns med som kund längre och att misstaget inte ska upprepas. Tre månader senare står jag där med en faktura -igen! Trots förfrågan och påtryckningar har jag aldrig fått prata med någon chef eller ansvarig för fakturahanteringen och kundregistren.

Själv kollar jag att de fakturor och räkningar som kommer också stämmer, men många är säkert mindre noggranna och betalar åtskilliga hundralappar varje månad till oseriösa företag som Universal Telecom och Ventelo. Måtte min anmälan göra att åtminstone jag slipper bli trakasserad av dem framöver!

About abortion

Är det bara jag som tycker att Palin är läskig? Palin, republikernas kandidat till vice presidentposten. Jag tycker att hon är otäck och närmast omänsklig. Å ena sidan är hon förstås en superlyckad kvinna, inte nog med att hon har fem barn att uppfostra, varav ett handikappat, hon verkar dessutom vara snygg, smart och påläst. Jag skulle kunna respektera, kanske till och med hylla henne, för detta, om det inte vore för hennes åsikter. Jag vet att hon är vapenliberal, att hon glatt skickar både sin egen och andras söner ut i krig, att hon är emot sexualundervisning för ungdomar och att har diverse andra suspekta idéer. Det som fastnat mest är ändå hennes rabiata motstånd mot aborter. Människan är helt emot kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar.

På hemmaplan blir jag rätt uppgiven när Sacrédeus (årtusendets löjligaste tagna namn - hur kan man vara så förmäten och kalla sig själv för Lennart den helige herren?!) och andra extrema kristdemokrater och ja-till-livet-anhängare får utrymme i media att sprida sina halvsanningar och halvt galna idéer om att förbjuda eller åtminstone begränsa kvinnors rätt till abort. Även om jag upplever att de både syns och hörs mer, känns det ändå som att steget är långt till ett förbud mot abort. Däremot tror jag inte att steget är lika långt till att sänka gränsen för när en kvinnas rätt att bestämma över sin kropp upphör.

En gång var jag med och demonstrerade mot Ja till livet, som höll en kampanj mot abort. De fanatiska anhängarna av abortförbud använde sina egna barn i kampanjen. Små ungar i barnvagnar och vuxna människor - alla hade de plakat som talade om att de kunde ha varit en abort eller att just deras mammor valde livet. Polisen var där med sina hundar - och de vaktade oss motdemonstranter. Det var en obehaglig upplevelse.

Ett embryo eller foster är ett liv - ja, det är väl inget att diskutera. Myggor, getingar, kvalster, tumörer, allt är olika former av liv. Ett embryo/ foster är inte ännu ett mänskligt liv (även om det naturligtvis är det i de blivande föräldrarnas medvetande i de fall de längtat efter och önskat ett barn). Att hävda att abort är fel bara för att ett foster är en form av liv är en slutsats som haltar. Abortmotståndare är ofta köttätare och många av dem är till och med för dödsstraff, så detta med att de tillmäter (foster)livet så stort värde är inte logiskt.

Det intressanta är heller inte liv eller icke-liv, utan kvinnors rätt till våra egna kroppar. Vill vi inte vara gravida ska vi också ha rätt att göra abort. Jag ser detta som en högst personlig (om än fortfarande politisk) fråga. Det är kvinnor som drabbas av oönskade graviditeter, som bär fostren och föder barnen så varför ska män överhuvudtaget ha rätt att bestämma om något så "kvinnligt" som abort. Varför ska ens andra kvinnor ha rätt att pådyvla den oönskat gravida kvinnan när det är rätt (om någonsin) eller fel att göra abort?

Abort är en utbredd kvinnlig erfarenhet. Få kvinnor tycker att abort är lättvindigt. Ingen har likställt abort med ett tandläkaringrepp eller cellprovtagning. Alla är väl medvetna om att även det minsta embryo är en form av liv. Men, kan eller vill man inte ta ansvar för den människa som embryot i de flesta fall utvecklas till, är abort den minst dåliga utvägen, både för kvinnan, mannen och "barnet". Detta kan ingen annan än den oönskat gravida kvinnan avgöra, hur svårt det valet än kan vara.

Superkvinnan Palin köper inget av dessa argument. Hon producerar både barn och karriär som på räls, ja snart till och med barnbarn. Så går det när tonåringar varken får sexualundervisning eller abort!

Gnälliga Gunilla förpestar föräldragruppen

Jag hörde Göran Persson intervjuas om Anna Lindh häromkvällen. Han berättade att de brukade sitta på toppmöten och dela in andra länders ministrar i olika schabloner som "frisör" eller "bilhandlare". Rollerna brukade tydligen variera, så en och samma minister kunde skifta roll mellan mötena.

Liksom i alla grupper, utkristalliserar sig det även i föräldragrupper några typiska roller. Det slår aldrig fel. Vare sig det är BVC, dagis, skolan eller idrottsföreningen finns de där urtypiska personligheterna där och de ändrar sig inte lika lättvindigt som Persson och Lindhs ministerkollegor.

Präktiga Annika har överlevt ända in i 2000-talet. Hon delger gärna alla andra hur de brukar göra i hennes familj, oavsett det gäller inköp av vantar, intag av grönsaker eller pedagogiska aktiviteter för barnens utveckling. Hon förfasas över sådana som mig som inte serverar barnen middag förrän framåt sjutiden (hallå Annika, så gör halva Europa), men nickar gillande åt gröten de äter till frukost. Hon tar träget upp att hon ogillar att barnen får sötad kräm till mellanmål på dagis och tycker att barn ska hållas hemma så snart de har minsta tendens till snuva (då skulle jag aldrig jobba).

Trivsamme Hasse finns också i alla grupper. Han är ofta idrottsledare och gillar det här med föreningsliv och lagsporter. Han tycker att det är okamratligt att smita från föräldrastafetter och brännbollsturneringar. Han tycker alltid att idrottstimmarna i skolan är för få och att dagisbarnen borde vara mer ute i friska luften.

Både Annika och Hasse är i grunden rätt trevliga typer och pålitliga och bra att ha med. De går helhjärtat in för föräldrarollen. Utan dem skulle det nog inte bli några jul- eller sommarfester för ungarna. De har egentligen inga helt tokiga idéer heller, det är bara att jag inte har lust att följa dem.

Någon som däremot gärna kunde avvaras är gnälliga Gunilla. Hennes utgångspunkt är att vara kritisk och påpeka allt hon inte tycker är bra. Tycker någon annorlunda, så är det för att de inte vet hur jobbigt hon har det och förstod de bara det skulle de ändra uppfattning. Hon tar gärna halva föräldramötet till att tala om hur dåligt hon tycker att det är av personalen att inte anpassa sin verksamhet till just hennes situation och hon säger det inte bara en gång, utan upprepar gärna sina åsikter både tre och fem gånger.

Säkra Stefan är besserwissern, som man också gärna lever utan. Han vet hur saker och ting är, han delar gärna med sig av sina, ofta ogrundade eller rentav felaktiga åsikter. Han har en mörk och ljudlig stämma och när han pratar avbryter ingen. Han har en förmåga att få oss andra att känna oss som små skolbarn som ingenting begriper och vet om världen därute.

På kvällens föräldramöte var det gnälliga Gunilla som tog mest plats. Den här gången gällde det ett enormt problem, nämligen det att barnen en morgon i veckan ska lämnas för slöjdundervisning på en annan skola (ca tio minuters gångavstånd från den vanliga skolan). Gnäll-Gunilla hävdade att hon hade minsann också ett barn (observera, bara ett barn till, inte två eller tre som många andra har) till som skulle lämnas på dagis, så detta gick bara inte. Skolan fick ta sitt ansvar och frakta barnen från vanliga skolan till den andra skolan. Just denna gnällspik råkade vara ihop med en säker Stefan, som myndigt tog till orda, efter det att modern till hans barn hade tystnat. Säkre Stefan sa exakt samma sak som sin hustru, men med ett tonfall som inte kunde ifrågasättas. Tillsammans tog detta par upp en tredjedel av tiden till en skitsak. Lämna ungen till mig i fortsättningen så spar vi tid på föräldramötet, tre eller fyra barn att lämna spelar ingen större roll!

Lyckligtvis finns många andra trevliga, reflekterande och vettiga föräldrar, som inte låter sig fångas i enkla schablonbilder eller som åtminstone byter roller beroende på fråga. Det är kanske vi (jag räknar förstås mig själv dit) som har potential att nå de där höjdarposterna vid framtidens EU-toppmöten?

Liv eller yrkesliv?

Förra helgen vandrade jag jämtlandstriangeln med med några av mina gamla riksrevisionskollegor. Det var en på alla sätt lyckad och härlig helg, dock med inslag av stockholmsstress. De landade på Frösöns lilla flygplats på förmiddagen, där jag hämtade upp dem. Sedan körde vi raka vägen i två timmar till Storulvån, fyllde på vattenflaskor, rättade till klädseln och påbörjade vandringen. Vi var framme vid Sylarna vid halv sju på kvällen. Dagen efter gick vi hela dagen i blåst och regn för att komma just-in-time till Blåhammarens härliga middagsbuffé. Sista dagen blev lika slimmad som den första vad gällde tiden. Vi startade vid åttatiden på morgonen, kom fram till Storulvån vid lunchtid och körde därefter i ett streck så att de skulle hinna med sina flyg och tåg hem igen. Morgonen efter skyndade de upp för att, via boskapsgången på centralen, hinna till sina hetsiga jobb på regeringskansliet och stadsdelsnämnden igen. Själv påbörjade jag den första måndagen i resten av mitt liv med - föräldraledighet.

Mina före detta kollegor lämnade mig med en känsla av att vara den enda i världen som genomskådat skillnaden mellan liv och yrkesliv. Jag tror att ytterst få människor egentligen "lever" i bemärkelsen är sina sanna jag, när det är yrkesmänniskor. Visst finns där musiker, konstnärer och poeter som mer eller mindre "är" sina yrken, men för oss vanliga byråkrater har jag svårt att se att denna passion för jobbet är riktigt äkta.

Visst har jag ett intressant jobb, utmanande, stundtals roligt och med mestadels trevliga, välvilliga och härliga kollegor. Men, handen på hjärtat, finns det någon enda unge i världen som går och drömmer om att bli revisor, handläggare, utredare eller verksamhetscontroller? (Jo, jag intervjuade faktiskt en amerikansk flicka en gång för Hudiksvallstidningen och hennes dröm var att bli "accountant", jag trodde att jag förstått fel och slog för säkerhets skull upp ordet i en ordbok när jag skulle renskriva artikeln). Jag har aldrig och kommer aldrig att brinna för jobbet som byråkrat, däremot kan jag korta perioder helhjärtat gräva ner mig i enskilda projekt eller delar av projekt som jag jobbar med.

Jag tror att det är jag som har rätt. Jag kommer aldrig att se det som roligt och utmanande med chefer som springer in med uppdrag som helst skulle ha varit klara igår, men som nu måste bli klara i kväll innan jag får gå hem. Jag gillar chefer och kollegor som förstår vikten av att ha ett liv.

Kanske har jag fel. Vi är alla olika och möjligen är det så att mina forna kollegor är mer hängivna sina yrken och arbetsplatser mer än vad jag är. Eller är Stockholm en plats där alla välutbildade statliga tjänstemän blir hjärntvättade till att tro att världen går under om de inte jobbar ihjäl sig? Var jag inte själv en av dem som för några år sedan satt på kvällarna och läste budgetproppen, som sprang för livet till tunnelbanan för att slippa katastrofen att behöva vänta fem minuter på nästa, som ägnade söndagskvällarna åt att stryka blusar för hela den kommande veckan och som gjorde karriär enligt sicksackprincipen med min man (byte av jobb med tillhörande hårdsatsning på nya jobbet när den andra var föräldraledig)?

Numera ser jag livet tydligare. Och söndagsångesten har försvunnit. I morgon väntar min andra lediga måndag!

Hemma!

Att besöka Stockholm medför alltid känslor av nostalgi, hemlängtan och stress tillsammans med frågor om vi gjorde rätt som lämnade drömmarnas stad, tog barnen ur Stockholms bästa förskola för att sätta dem i ett halvdant alternativ i Östersund och sabbade våra egna chanser att göra något annat än förbli byråkrater i statliga myndigheter.

Just hemkomna från ännu ett besök i vår forna hemstad, inser jag att jag alltmer övertygat kan svara "ja, vi gjorde rätt" på de flesta tvivel som dyker upp. Varje gång man ska förflytta sig från en del av storstaden till en annan del, får man räkna med minst en timme. Bussar och tunnelbanor är överfulla, förseningarna många och även på cykelbanorna får man numera trängas med tiotusentals cyklande stockholmare. Folk är stressade, snäser och blir irriterade om någon förvillad turist råkar stå i vägen (en gång i tiden tillhörde jag själv dem som suckade över turister som envisades med att stå i bredd i rulltrappan eller att tränga sig in i t-banevagnen innan de avstigande hunnit av). Det är så skönt att leva mitt i en liten stad, där jag tar mig överallt i vardagen på några minuter. Det är härligt att stiga av tåget och hitta sin taxichaufför utanför tågvagnen, för att fem minuter senare stå i den fortfarande halvljusa sommarkvällen och beskåda hur mycket E:s solros i trädgården har vuxit. Det är avstressande att veta att jag är tillbaka på jobbet högst en timme från det jag lämnar kontoret för att ta något av barnen till tandläkare eller hälsocentral. I Stockholm tog det alltid minst en halv dag. Barnen kan gå själva till skola och kompisar i området, de har hittills aldrig behövt stå i kö för att påbörja någon aktivitet och nästan alla aktiviteter är billigare här än i Stockholm.

Däremot kommer jag alltid att sakna det driv och den lättsamhet som nog bara finns i större städer när det gäller att byta jobb, starta egna företag och välja mellan en uppsjö av aktiviter, skolor och daghem (att det sedan är flera års kö till de attraktiva valen drar förstås ner det hela). Jantelagen finns även i Stockholm, men är inte i närheten av den styrka man kan ana att den har på mindre orter. Vänner kan förstås heller aldrig ersättas, även om saknaden lindras av alla nyfunna (och gamla hitflyttade) vänner och bekantskaper.

Hudik - mina drömmars stad?

En gång i tiden tyckte jag att Hudiksvall var en metropol, en stad med puls, ett ställe fyllt av hopp, drömmar och framtidstro. Då var jag tolv, nästan tretton, och flyttade hit från hålan Hammarstrand. Jämfört med Hammarstrand är Hudiksvall förstås stort, men ändå, Hudik är som halva Östersund. Då menar jag invånarantalet. Tänker man på den kulturella och geografiska betydelsen av Hudiksvall respektive Östersund, är den sistnämnda större. Östersund är den enda staden i Norrlands inland, därtill huvudstad i republiken Jämtland.

Hudiksvall kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, sin småskalighet till trots. När andra pratar om jobbiga tonår och trista ungdomskvällar, minns jag Hudiksvall som en öppen stad med tillåtande attityd att utvecklas som ung. Från de tidiga tonåren fanns Högliden, ett jättepalats högt uppe på ett berg med diskotek av klass. Sent på natten när diskoteket stängde gick vi alla hem till någon av oss för en nattfika. Andra kvällar lånade vi musikskolans hus och repade med vårt band, en grupp som trots bristande musikalisk kvalitet ofta fick spelningar av välvilliga lärare, fackföreningar och politiska partier. Numera är Högliden en frikyrka, de politiska partierna saknar medlemmar och jag vet inte längre vad tonåringarna tar sig för på kvällarna.

I dag var jag på Maln, stranden med cykelavstånd till stan, där vi hängde hela dagarna om somrarna. Fortfarande går fjortisar fram och tillbaka på trätrottoaren på stranden och liksom visar upp sig för varandra. Ännu finns samma gamla "a-lag" (de utseendemässigt högst rankade killarna och tjejerna) på stranden. Numera har de flyttat ihop och skaffat barn med varandra, lagt på sig några kilon, men i allt väsentligt verkar de vara sig rätt lika. Diskussionerna (ja, jag tjuvlyssnade) handlar om huruvida man ska gå ut i helgen, vem som separerat eller hittat en ny partner, nya kläder och prylar samt husinköp och renovering (de två sistnämnda ämnena förekom inte under tonåren). Killarna, numera flerbarnsfäder, står fortfarande och spänner sig och kastar lite fånigt en boll mellan varandra ute i vattnet, utan att bjuda in barnen, de enda som möjligen är intresserade av deras lek.

Det skulle kännas trångt att bo i den här staden, men det finns nästan inget ljuvligare än att en sen kväll, efter en dag vid havet, ta ett glas vin i en prunkande stadsträdgård bara några kvarter från den lokala stadsfesten, vars enda namnkunniga artist är Markoolio.

Den bitterljuva liberalismen

Det är nagot närmast förföriskt med liberalismen. Att själv bestämma, avgöra och förfoga över sitt eget och sina (omyndiga) barns liv utan att nagon lägger sig i - det tilltalar mig starkt. Samtidigt är det tydligt att det bara fungerar sa länge vi alla lever i trygga miljöer i den bästa av världar. Häromdagen sag vi tva sma pojkar ta hand om bade sig själva och sin nerknarkade pappa pa en bar i centrala Amsterdam. På vissa barer ligger haschdimmorna täta och den sötsliskiga doften når långt ut på gatan. Trots föresatser om motsatsen, lyckades vi förirra oss in i utkanterna av det så kallade red light district, prostitutionskvarteren. Vi tog oss snabbt därifrån igen, men barnen hade förstås frågor kring varför flickorna satt i skyltfönster i bara trosor och bh. Det är tragiskt att behöva förklara för barn i småskolan att i det i många europeiska länder är tillåtet att köpa någon annans kropp. Så skönt att samtidigt kunna förklara att det i Sverige faktiskt är förbjudet att köpa en annan människas kropp.
I dag besökte vi Lievertjens kusin med familj, som med hjälp av pensionerade föräldrar, skiftarbete och dyrt dagis ett par dagar i veckan lyckas kombinera yrkesliv och föräldraskap. Den svenska maxtaxan och den positiva inställningen till förskolan bland svenska föräldrar känns som en dröm i jämförelse...
Samtidigt kan Jämtland kännas sa trangt när man blir ifragasatt för att man dricker ett glas vin till middagen varje dag (och inte dricker sig full pa helgen, som normala jämtar gör), för att man inte äter middag klockan fem som normala människor gör (hur tidigt går de från jobbet egentligen?) eller för att man sätter sexaringar i första klass och inte i förskoleklass som medelsvensson gör. Här i Holland diskuteras obligatorisk skola fran tva ars alder. I dagsläget börjar barnen obligatorisk skola vid fem ars alder.

För mig förefaller det okunnigt och jantelagsivrande att ifragasätta mina barns skolstart vid sex ars alder, när vi alla vet att ett barns framgang i skolan knappast hänger pa nagra manaders aldersskillnad, utan snarare pa trygga hemförhallanden, ekonomiska förutsättningar och engagerade lärare. De som bekymrar sig om tidig skolstart, borde hellre engagera sig i att erbjuda alla barn likvärdiga socioekonomiska förhallanden och högre värdering av läraryrket.

Jag fick mig förresten en nyttig paminnelse om vikten av cykelhjälm, när A nu i eftermiddags ramlade av cykeln precis när vi korsade en stor bilväg och det slog om till grönt för bilarna. Lyckligtvis stannade bilförarna och en annan cyklist hjälpte oss till sidan av vägen, där vi kunde konstatera att A endast fatt ett blodigt knä, men inga värre skador.

Relativa risker?

För tva cykelnördar som jag och framför allt lievertjen, är Amsterdam en dröm. Här finns breda cykelvägar i bada riktningar, företräde för cyklister (bilar och fotgängare maste stanna för cyklister) och mängder av häftiga cyklar och cykelsitsar, lador och väskor för transport av barn och varor. Vi har tagit seden dit vi kommit och kör utan hjälm, utom lille H som husets enda hjälm passar till. Hemma skulle barnen aldrig ens cykla till skolan utan hjälm, här cyklar de ända inne i centrala Amsterdam utan hjälmar. Märkligt nog tänker vi inte ens pa det. Alla andra klarar sig ju bra, varför skulle inte vi göra det? Hemma använder även jag och lievertjen hjälm när vi cyklar, här skulle vi nog ses som mycket konstiga om vi kom cyklandes med hjälmar pa huvudet.

Det är nyttigt att fa perspektiv pa sina värderingar och vanor ibland. Jag har ofta fascinerats av mina franska vänners tro pa att allt kommer att ga bra och nagon slags accepterande av ödet, gar det inte bra sa var det väl kanske meningen.

Svenskar är nog extremt riskmedvetna. Som smabarnsförälder har jag ofta irriterat mig pa andra föräldrar (svenska förstas) som envisas med att köpa resesängar (de väger ju massor, är allt annat än resevänliga) och resevagnar, släpa med svensk välling och svenska barnmatsburkar till arsgamla barn till och med till andra EU-länder, bara för en ynka chartervecka. Som om inte barn skulle kunna sova pa en madrass pa golvet, äta spansk omelett eller italienska druvor och för en gangs skull slippa de där enorma flaskorna med svensk järnberikad mjölblandning, som bara tar aptiten fran den riktiga maten. Vad är det värsta som kan hända? Magsjuka möjligen, men det kan de fa hemma ocksa. Svenska barn svälter inte ihjäl av att vara utan välling en vecka, tvärtom kanske det lär dem att fa smak för nagot annat än mjölmat i framtiden. När E var liten bytte vi bostad och hamnade i centrala Boston, varifran vi gjorde utflykter till NY mm. Pa den tiden var det fortfarande inte sa vanligt med annat än pizza och grekiskt som hämtmat i Stockholm, men i Boston och NY fanns allt. Lilla E hängde med och fick prova mat fran världens olika kök. Det hade varit en skymf mot henne att ge henne mosad okryddad fiskgryta fran Findus. Hon är fortfarande en gourmet av stora matt.

Men, vi har alla vara principer. Lievelingens holländska faster ringde för en stund sedan för att bjuda oss pa släktträff och kommenterade att det ju inte fanns nagra bilbarnstolar att erbjuda oss och hon visste ju hur noga vi var med det där, sa hur skulle vi nu arrangera det hela? Jag lugnade bade henne och mig själv med att barnen ju är rätt sa stora nu, sa bara det finns bilbälten är vi nöjda.

Tycker nog ända att cykelhjälm och bilstol tillhör en annan dimension av säkerhet än svensk barnmat pa charterresa i Spanien.

Frán Jämtland till Amsterdam

Sommarens stora äventyr började i gar kväll med fem förväntansfulla individer som var och en pa sitt sätt sag fram emot resan till Amsterdam. Lille H fragade redan innan vi hunnit rulla ut fran stationsomradet om vi var framme i Amsterdam. I morse pa Stockholms central fragade samme gosse om vi skulle aka hem nu (för honom var en natt pa sovtag och frukost pa MacDo, Stockholms central, ett tillrackligt stort äventyr). Mina större och mer resvana barn var mer förberedda pa vad som väntade. Min dotter E tog tillfället i akt att öva bade engelska och holländska med flygvärdinnorna. Även lille H laddade med ett rejält "daag" (hej da) när han skulle stiga av flyget. Kaptenen tittade förvanat pa honom och svarade sedan "bye bye". Storebror A tycker att franska spraket är att föredra och lämnar holländskan därhän sa länge.

Nu är vi sedan nagra timmar framme i var bostad i Amsterdam, där vi för ett par veckor ska leva vardagsliv som familjen Deen. De ska istället njuta av det lugna, stillsamma jämtlandslivet, klippa gräs, grilla och ga pa systembolaget som riktiga svenskar. Jag är en övertygad anhängare av bostadsutbyten. Den dag jag anser mitt hus och mina ägodelar vara med värda än äventyret är det definitivt dags att göra sig av med ägandet. Första gangen hamnade vi i Boston, andra gangen i en villa vid havet i Norge och nu i en förort till Amsterdam. Efter en middag med holländska kroketter, väntar nu planering av morgondagen. Van Gogh eller havsbad, vita eller orangea muisjes till frukost, pannekoeken eller kroketten till middag är nagra av morgondagens valmöjligheter.

Tjädernäset - en plats för reflektion

Jag har tillbringat midsommarhelgen i Tjädernäset, det enda hem som funnits under hela min uppväxt. Mammas föräldrahem är numera fritidshus för mina föräldrar. Det ligger fantastiskt vackert - en stor gård med hus, ladugård och sommarstuga alldeles invid Tåsjön. Jag minns mina barndoms sommarlov, julhelger och påskfirande på denna gård, där min mormor och morfar då bodde. Huset sjöd av liv, iläggskivan till köksbordet var alltid på plats och vi var många som satt till bords, både familjemedlemmar, ingifta släktingar som min farmor och farfar och så andra som råkade ha vägarna förbi och blev inbjudna att stanna kvar. Mormor var alltid en självklar medelpunkt och väldigt gästfri.

Innan mormor och morfar tog över gården var det morfars föräldrar som hade den, Gustaf och Märta. På väggen i vardagsrummet finns fortfarande ett svartvitt foto taget ute i gräset framför huset i Tjädernäset. Fotot föreställer Gustaf och Märta, deras sju vuxna barn (ett barn dog tidigt under barndomen), en svärson och det första barnbarnet, lilla Ragnhild, knappt två år gammal. Fotot är taget i början av 1930-talet. Lilla Ragnhild dog vintern därefter i dubbelsidig lunginflammation. Hennes mor Anna, som var min morfars lillasyster, fick aldrig några fler barn. Både Anna och hennes man Jöns tyckte jag väldigt mycket om som barn. Deras målade porträtt av lilla Ragnhild hänger nu på väggen i mitt vardagsrum i Östersund.

Min morfar var i trettioårsåldern på fotot. Det skulle dröja ytterligare tretton år innan han själv fick sitt första barn, som var min mamma. När jag föddes var han sjuttioett år, ändå fick jag behålla honom tills jag blev arton. Han hade aldrig varit på sjukhus förrän han kom dit för att dö. Mormor fick jag ha kvar i ytterligare tio år. Hon hann träffa båda mina två äldsta barn. Hon levde in i det sista, på köksbordet stod fortfarande kaffekopparna kvar efter de sista gästerna.

Det är med visst vemod jag inser att jag nu är äldre än vad morfar var på fotot . Nu är mina föräldrar den äldsta generationen och mina barn den yngsta. Vi besökte min moster och hennes man utanför Dorotea under midsommardagen. Nu är det mina och kusin C:s barn som sitter vid barnbordet, som för bara några ögonblick sedan var vårt barnbord. I vemodet över att bli äldre gläds jag ändå åt den entusiasm och de bubblande intensiva diskussioner som våra barn för. Det var ett tystare barnbord när vi satt där.

Vår i Jämtland

Har gjort mitt bästa för att åstadkomma den där fantastiska vårkänslan, när allt känns lätt, när kläderna blir lättare och folk spontant ses för en öl på någon av de åtskilliga utomhusbarer som dyker upp på gatorna, lika snabbt som gullvivorna på gräsmattan. Det funkar inget vidare i Jämtland. Visst hade vi några soliga dagar, visst hamrades terrasserna upp även här och visst har vi gjort några tappra försök till ölkvällar. Men, när snön kommer åter i mitten av maj, bli bakslaget desto hårdare. Vinterkläderna var redan undanpackade och humöret inställt på grillkvällar på det där trädäcket vi skulle bygga nu i helgen. Vem kan bygga ett trädäck klädd i vinterjacka, mössa och vantar? Till och med min annars så förnöjsamma fyraåring skrek irriterat att han var "tjött på snön". Det värsta är ändå inte att det snöar nu, det värsta är att tänka på att det även finns sommardagar i juli med fjällvindar och några ynka grader.

Universitetet samlingsplats för socialt inkompetenta nördar!

Jag är mer än måttligt trött på spydigheter, oförskämdheter, pikar och ovilja att hjälpa från den del av universitetet som kallas akademin. Att säga kollegor vore för mycket, många av dem skulle inte nedlåta sig till att kalla mig för en kollega. Naturligtvis är inte alla professorer, docenter, lektorer och definitivt inte alla adjunkter överlägsna, men ni som är det - ni är en skam för universitetet, för akademin, för forskningen och för utbildningen! Hur kan ni tro att social kompetens är oviktigt i ert värv? Ett vänligt ord, en hjälpsam gest eller bara vanlig folklig hyfs - förlorade ni den på vägen mot disputationen? Eller har den aldrig funnits där? Min treårige trotsige son har ett trevligare bemötande än flera av de högutbildade akademiker jag mött under mina snart två år på Mittuniversitetet.

Jag befinner mig i en intensiv period där en årsredovisning ska skrivas under en mycket begränsad tidsperiod. För att åstadkomma en bra rapportering av universitetets verksamhet är vi två som skriver redovisningen beroende av bra underlag från akademin. Från vissa håll får vi den också, från andra får vi detaljer och ovidkommande uppgifter, från åter andra ingenting. Totalt läser vi hundratals sidor underlag, varav en mindre del går att använda. När vi skickar ut årsredovisningsutkast i organisationen är det naturligtvis för att få kommentarer, såväl positiva som negativa. De positiva kommentarerna får vi aldrig och de negativa förs aldrig fram på ett konstruktivt sätt, utan bäddas in i nedlåtande omdömen, hänvisningar till någon del av det flera hundra sidor långa underlaget och kommentarer om att man känner sig besviken på att underlaget inte tagits bättre tillvara osv. Istället för svar på en nonsensdetalj som jag frågat efter, tillsänds jag ytterligare en femtiosidig rapport med en nedlåtande kommentar om att jag borde kunna hitta svaret där. Min fråga var av karaktären att den enkelt kunde ha svarats på av den välinitierade professorn på två rader (= en minuts arbetstid). Men nej, det är bättre att jag ska ta en halv dag av min arbetstid för att söka i en akademisk rapport (som ju inte direkt är skriven för att nå många läsare). Var är "vi"-perspektivet? Var är det ekonomiska tänkandet? Var finns medmänskligheten?

Jag vet ingen annan organisation där så totalt socialt inkompetenta dårar kan stiga i graderna och göra karriär. Jag vet ingen annan arbetsplats där samverkan och engagemang i de organisationsövergripande frågorna ses som något negativt och icke-meriterande. Jag har aldrig sett en myndighet där högt uppsatta personer och ledare så totalt saknar ekonomiskt tänkande och vilja att vara till nytta för dem som föder oss - skattebetalarna. Jag vet heller inget annat sammanhang där det är okej att behandla sina kollegor och medmänniskor som mindre vetande och som lämpliga att trycka ner och trampa på. Jag undrar förstås hur de här personerna behandlar sina studenter och doktorander och skäms å universitetets vägar om det är som jag befarar. Någonting är ruttet i den organisation som tillåter dylik galenskap att fortsätta och som till och med premierar dessa socialt missanpassade nördar!

Feministiska grubblerier

Att jämställdhet inte är så enkelt, fick vi häromveckan bekräftat av några forskare från Umeå och Mittuniversitetet i en debattartikel i DN. I den enskilda kärleksrelationen kan strävan efter jämställdhet ställa till med problem fick vi veta. Som om vi inte visste det... Forskningen är säkert bra, debattartikeln var det inte. Vad ska vi göra då? Strunta i att sträva efter jämställdhet? Finna oss i en trist och osjälvständig kvinnoroll? Samhällsförändring har aldrig varit enkelt och lite trubbel i relationen är ett lågt pris att betala jämfört med det många kvinnor fått betala för små förändringar under historiens gång och även i nutid i vissa kulturer.

Å andra sidan kan jag ibland känna mig lurad som feminist. Visst vill jag vara ekonomiskt oberoende från min man, men är det verkligen det som ingått i den traditionella mansrollen som jag vill ha? Den svenska jämställdheten har mycket gått ut på att kvinnor ska anpassa sig till den manliga normen. Kvinnor dricker som män, röker mer än män, jobbar mer än män (inkluderat hemarbete) och betraktas som förtryckta, religiösa eller bara allmänt präktiga om vi vill vara hemma med våra barn. Det är status att ha en fulltecknad kalender, ett knökfullt postfack på jobbet och att boka in "egen tid", som om det vore något slags möte det handlade om. Till detta hör förstås att ständigt och jämt prata om hur mycket vi har att göra på jobbet, hur bokade våra helger är och hur många aktiviteter våra barn har. Ska det vara så? Vore det inte bättre om männen i stället hade anpassat sig till den traditionella kvinnorollen. Så mycket trevligare det hade varit om både kvinnor och män hellre pratade om sina barn och vänner än om sitt arbete, hellre la pengarna på att arbeta mindre och ha tid för sina nära än att köpa en dyr semesterresa till Thailand för ta igen ett års missat vardagsliv på ett par veckor och kalla det kvalitetstid.

Det är naturligtvis inte enkelt att säga hur vi bör leva eller vad som egentligen är normen. Medan det traditionellt manliga sättet att leva för, prata om och prioritera sitt arbete är en tydlig statussymbol bland både kvinnor och män i den välutbildade medelklassmiljö jag rör mig i, kan en kvinna på landsbygden få ett visst värde av att vara mor till många barn, prioritera att vara hemma med barnen och ägna sig åt familjen. Oavsett vilket är det tydligt att den traditionellt kvinnliga rollen aldrig är norm eller status för en man.