Hudik - mina drömmars stad?

En gång i tiden tyckte jag att Hudiksvall var en metropol, en stad med puls, ett ställe fyllt av hopp, drömmar och framtidstro. Då var jag tolv, nästan tretton, och flyttade hit från hålan Hammarstrand. Jämfört med Hammarstrand är Hudiksvall förstås stort, men ändå, Hudik är som halva Östersund. Då menar jag invånarantalet. Tänker man på den kulturella och geografiska betydelsen av Hudiksvall respektive Östersund, är den sistnämnda större. Östersund är den enda staden i Norrlands inland, därtill huvudstad i republiken Jämtland.

Hudiksvall kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, sin småskalighet till trots. När andra pratar om jobbiga tonår och trista ungdomskvällar, minns jag Hudiksvall som en öppen stad med tillåtande attityd att utvecklas som ung. Från de tidiga tonåren fanns Högliden, ett jättepalats högt uppe på ett berg med diskotek av klass. Sent på natten när diskoteket stängde gick vi alla hem till någon av oss för en nattfika. Andra kvällar lånade vi musikskolans hus och repade med vårt band, en grupp som trots bristande musikalisk kvalitet ofta fick spelningar av välvilliga lärare, fackföreningar och politiska partier. Numera är Högliden en frikyrka, de politiska partierna saknar medlemmar och jag vet inte längre vad tonåringarna tar sig för på kvällarna.

I dag var jag på Maln, stranden med cykelavstånd till stan, där vi hängde hela dagarna om somrarna. Fortfarande går fjortisar fram och tillbaka på trätrottoaren på stranden och liksom visar upp sig för varandra. Ännu finns samma gamla "a-lag" (de utseendemässigt högst rankade killarna och tjejerna) på stranden. Numera har de flyttat ihop och skaffat barn med varandra, lagt på sig några kilon, men i allt väsentligt verkar de vara sig rätt lika. Diskussionerna (ja, jag tjuvlyssnade) handlar om huruvida man ska gå ut i helgen, vem som separerat eller hittat en ny partner, nya kläder och prylar samt husinköp och renovering (de två sistnämnda ämnena förekom inte under tonåren). Killarna, numera flerbarnsfäder, står fortfarande och spänner sig och kastar lite fånigt en boll mellan varandra ute i vattnet, utan att bjuda in barnen, de enda som möjligen är intresserade av deras lek.

Det skulle kännas trångt att bo i den här staden, men det finns nästan inget ljuvligare än att en sen kväll, efter en dag vid havet, ta ett glas vin i en prunkande stadsträdgård bara några kvarter från den lokala stadsfesten, vars enda namnkunniga artist är Markoolio.