En lovsång till Östersund

Det är bra att komma ner till Stockholm med jämna mellanrum och få en påminnelse om varför jag ville därifrån. Min ganska kraftigt idealiserade bild av min forna hemstad har fått sig en riktig törn i helgen. Det är underbart att vara där i vuxensällskap en helg, sitta på ett café en halv dag, gå på teater, besöka muséer och så shoppa förstås. Å andra sidan är det fruktansvärt att vara där med barn, försöka lära dem en trevlig attityd till andra människor och ge dem ett grundläggande lugn. Lille H och jag besökte Junibacken i går. Vi kom dit fredag förmiddag och möttes av en lång kö av barnfamiljer utanför porten. Visst, det har hänt mig förut och fick mig då att säga "aldrig mer en lördag". Nu säger jag "aldrig mer Junibacken". Väl inne var det kö till sagotåget, kö till pippipjäsen, kö till matinköp, kö till sittplats att äta sin inköpta mat osv. När jag vid ett tillfälle oroligt stod utanför Villa villekulla och spanade efter H som försvunnit hade jag utan att märka det motats med i ytterligare en kö. "Hallå, står du i klättra-upp-på-hästen-kön, eller?" frågade en stockholmsmamma och skyndade sig att trycka dit sina ungar istället för mig.

I Östersund står vi inte i kö för att klättra upp på låtsashästar. I Östersund klättrar barnen i snöborgar i stället för i en artificiell Villa villekulla. I Östersund grillar vi korv vid öppen eld istället för att köa för att betala hutlösa priser för Pippis pannkakor. I Östersund åker vi spark istället för tunnelbana. Jag tror att jag gillar Östersund!

Åter till de blå husen och varning för Elvis!

I morgon bär det av till Stockholm igen. Efter några veckors kvällsstudier i nederländska är det dags att återvända till de blå husen vid Stockholms universitet för att skriva tenta. Sist jag skrev en salstenta var jag drygt tjugo och bodde med lievelingen i vår fina lilla tvåa på Åsen. Om ytterligare tio- tolv år kommer jag säkert att nostalgiskt tänka tillbaka på vintern, barnen och vårt fina lilla hus i Odenslund. Det är svårt att leva i nuet.

I ett försök att ta världen till småstaden, besökte vi ikväll en Pulp fiction-inspirerad restaurang där man åt i en stor rosa amerikanare. Amerikakänslan förbyttes raskt till norrländsk småstadskänsla när en av H's förskolelärare (dock en av de bästa lärarna) med familj satt i bilen bredvid. Maten var god, men vinet fruktansvärt. Drick aldrig ett vin som heter Elvis!

Årets begivenhet - med moms!

Jag har fått meddelande om att jag finns med på listan över svarta älg- och renköttsköpare i år också. Förra året var det årets enda riktiga äventyr och jag hade sett fram emot en repris.

Detta år har tydligen chefen X på myndigheten Y (han som förmedlar köttaffärerna) dragit öronen åt sig. Motiveringen till de kraftigt höjda köttpriserna var nämligen momsen. Det känns lite snopet. Som statligt anställd byråkrat med ansvar för uppföljning och korrekt återrapportering till staten, frodas ibland en stark vilja att protestera, att göra någonting förbjudet. Eftersom jag inte vågar anlita svart snickare eller ens en svart barnvakt, var detta min chans att bryta mot lagen. Moms eller inte - jag tvivlar på att jag kommer att få kvitto på köttet. Jag anar också att affärerna även detta år ska avklaras efter mörkrets inbrott, i bagageluckan till en gammal Volvo 245, på någon av parkeringsplatserna vid Campus. Jag kommer att vara där!

Apor i höstmörkret

Varje fredag eftermiddag rider E på ridskolan på Frösön. Själv brukar jag passa på att springa medan hennes lektion pågår. Det är både skrämmande att se de små späda tjejerna på dessa tunga kolosser till djur, samtidigt som det är rätt så tråkigt att sitta och titta på när de lär sig att få hästarna att snurra runt eller gå slalom mellan koner (varför ska de stackars djuren behöva göra sånt?). Nu, efter vintertidens ankomst är det alldeles kolsvart på stigarna och vägarna vid ridskolan. Därför nöjde jag mig i går med att ta på en reflexväst och promenera omkring. Plötsligt såg jag två figurer svinga sig omkring i armarna inne i en belyst byggnad. Det såg ut ungefär som H och A när de hänger i klätterställningar och träd. De två håriga varelserna inte bara såg ut som mina pojkar, de lät som dem också med sina förtjusta tjut. Jag stod länge och tittade på dessa två fantastiska varelser, som då och då avbröt leken med att klia varandra i huvudet och på ryggen. Det var aporna på det sedan länge vinterstängda Frösö zoo. Nu vet jag var jag ska hänga i fortsättningen. Apor är roligare än hästar!

Lunchproblem i den lilla staden

Att gå ut och äta på lunchen i min lilla stad innebär två problem:
- dålig service eller kvalitet samt
- det finns alltid någon man känner, eller ännu värre bara halvt känner, på samma lunchrestaurang.
I Östersund går det något slags mode i att använda grishink på lunchrestaurangerna. Gästerna ska alltså själva, inte bara duka av sina tallrikar, utan även tömma resterna i en slaskhink. Det handlar inte enbart om studentrestaurangerna, där det på något sätt hör till, utan många finare lunchställen kör samma koncept. På ett ställe, som för övrigt var jättefräscht, var grishinken och disken det första man såg när man gick in.

Ett annat problem är att man ofta får vänta länge på maten. På det nyöppnade sushistället fick jag vänta i fyrtiofem minuter på mina åtta sushibitar och det krävdes tre påminnelser innan jag äntligen fick dem. På det nyöppnade stället på biblioteket serverades jag häromdagen djupfryst kycklingfilé. När vi påpekade att kycklingen var fryst fick vi sedan sitta ytterligare tjugo minuter och vänta på den mikrouppvärmda kycklingfilén.

Att lämna arbetsplatsen under lunchen gör åtminstone jag för att få äta ifred med mitt lunchsällskap. Detta är i princip en omöjlighet i Östersund. Går man ut för lunch i den här lilla staden träffar man både egna kollegor, andras kollegor, dagisföräldrar och en mängd andra mer eller mindre bekanta. Detta är förstås inte bara av ondo, ibland till och med trevligt. De dagar man är på mer asocialt humör är det ett rysligt besvär att smyga omkring och spana in genom lunchrestaurangernas fönster för att utröna om där finns några man inte vill luncha med, helst utan att dessa märker det förstås.