På väg...

Mina enda storstadsinfluenser just nu kommer, tragiskt nog, från Sex in the city, som jag börjat se, typ tio år efter alla andra. Varje kväll kör lievelingen och jag ett par avsnitt på datorn och insuper lite flärd från New York innan vi somnar. Alldeles nyss var det vi som gick omkring med E i barnvagn på Manhattan och planerade för vart nästa gång skulle resa med henne och den lille i magen. Spanien, Frankrike, Kina - världen låg öppen och hindren var få. Vi hade aldrig tidigare haft en hel ledig sommar tillsammans, det var toppen att leva på föräldrapenning och studielån.

Sedan hände något. Vi fick fasta jobb, bil och lån och plötsligt lite pengar över. Bostaden blev större, semestrarna ordnade och mängden prylar och kläder man MÅSTE ha blev alltfler. Vi var fast i trygghetsträsket. Till slut kändes det djärvt nog att byta Stockholm mot Östersund. Världen krympte.

Att leva i en småstad innebär bland annat följande:
- Det går inte att byta jobb. Om jag ens skulle komma på tanken att försöka, så vet hela stan det, så snart man skickat iväg din ansökan. Men jag försäkrar ev. läsande kollegor att jag är bra där jag är och inte ens tänker försöka...
- Man måste klä sig som alla andra. I Östersund finns det ändå ett visst mått av valfrihet: antingen kör man på sporttemat och klär sig i Peak, Klättermusen och sånt eller så går man på H&M och letar något nytt, gärna leggings - det har varit inne i Östersund i snart tre år och är fortfarande hett.
- När barnen kommer i falska märkesjackor till skolan, kommer kritiska kommentarer från lärare och föräldrar som tycker att "det gått för långt" med märkeshetsen. Javisst, jag handlar barnens kläder på blocket.
- Man är inte sig själv nog, utan definieras utifrån sina relationer. När jag träffar någon bekant som råkar jobba på samma jobb som H (och där jobbar typ halva stan) blir jag alltid presenterad för eventuella medföljande kollegor som "H:s fru", trots att det inte är genom honom jag känner personen ifråga. Jag kan stå ut med att av ytligt bekanta föräldrar på skolan bli kallad för E:s mamma, men att av egna kontakter degraderas till någons fru...
- Det går inte att smita från "frivilliga" arbetsinsatser på skola och dagis, andra föräldrar håller koll på en och följer upp varför man inte kom på städkvällen. Att jag betalar skatt för den kommunala skolan och det kommunala daghemmet, duger inte som svar.

Nu är de första av våra uppflyttade vänner på väg ner till huvudstaden igen och genast vaknar min rastlöshet. Den dag det är dags att dra vidare tror jag dock att åren i småstaden skapat ett uppdämt begär efter något mer än Stockholm. Tills vidare får jag nöja mig med att följa livet på Manhattan genom Carrie och hennes vänner.