Glass och pizza i stället för välgörenhet?

Så har jag avslutat den förhoppningsvis sista arbetsdagen innan sommaren. Korta stunder kan det kännas riktigt bra, skönt att lämna över allt jobb till andra och härligt att tänka på tre månaders ledighet. Sen blir jag snabbt påmind om att det finns ett skäl. På tisdag, min födelsedag och allt, åker Hans och jag upp till Umeå. Sen blir det förhoppningsvis operation på torsdag.

Är just nu mest rädd för att operationen inte ska bli av. Jag har jobbat hemma de sista dagarna för att undvika infektioner, men vet inte hur mycket det hjälper när nästan hela familjen går runt och nyser och snorar. Tvålen och handspriten går åt.

För att tänka på större, och för världen viktigare, saker blir jag förskräckt av att inse att föräldrarna i min dotters klass inte lyfter ett finger för att jobba för att bevara den fina Odenslundsskolan (får till svar att deras barn ju går i 5:an och därmed går ut nu) men mailar i tid och otid om hur dumt de tycker det är att de sista slantarna i klasskassan ska gå till välgörande ändamål, som ett av barnen hade föreslagit. Vad är det för egoistisk värld vi lever i? Våra ungar som har det så bra, som med starkt föräldrastöd skramlat ihop till skolresa nästa helg, som får åka på semestrar och får nya kläder, cyklar, mobiler - ska de inte lära sig att de tillhör ett fåtal privilegierade i världen och kunna skänka ett litet överskott till någon som behöver det bättre? Vad lär vi barnen när föräldrarna reagerar så hårt över att ge bort något? Och när föräldrarna inte kan kämpa för skolan, bara för att deras egen unge inte ska gå där mer? Tycker det är pinsamt att vuxna människor på fullaste allvar tycker att barnen ska köpa mer pizza och glass för pengarna i stället för att ge dem till välgörenhet.