Vem ser barnet när jourkvinnor döms till fängelse?

I går dömdes jourkvinnor från Kvinnojouren i Tranås till fängelse för att ha hjälpt en kvinna från Östersund att gömma sina barn i flera år, det vill säga för medhjälp till egenmäktighet med barn. Det var nämligen pappan som hade vårdnaden om de två barnen. Mängder av människor har tyckt till om att det var för väl att jourkvinnorna blev dömda, om att kvinnojourerna inte får tro på kvinnor utan vidare, om att frågor måste ställas om hon har vårdnaden om barnen eller inte. Ja, så kan man tycka vid en första anblick. Tänker man ett steg längre är det svårt att döma mamman och att döma kvinnorna som hjälpt henne.

Ponera följande:
Du har en liten pojke. En dag blir du uppmärksammad av pojkens dagisfröken om att pojken har skador i stjärten. Du tänker inte ens att det kan vara någon som utsatt honom för ett sexuellt övergrepp, utan förklarar det med att han klättrat i träd, lekt med pinnar, ramlat eller haft hård avföring. Nästa gång det händer kanske en misstanke börjar gro och efter ytterligare ett par skadetillfällen och när din son börjar rita teckningar på erigrerade penisar kanske du ändå tänker tanken att barnet utsatts för någon form av sexuella övergrepp. Du tror förstås inte att det är din partner som begått övergreppen, utan funderar febrilt på vem det kan vara. Till slut, efter att pojken pratat om vad pappa gjort, kommer du fram till att det måste vara din partner som utsatt barnen för övergrepp. Vad gör du då? Begär skilsmässa? Javisst. Ansöker om ensam vårdnad? Definitivt. Polisanmäler din partner för sexuella övergrepp eller våldtäkt? Ja, kanske. Du våndas nog över att man kommer att tro att du gör detta enbart för att få vårdnaden, men för barnens skull gör du det nog ändå. Skilsmässan är det enkla. Efter sex månader går den igenom och separationen kan ske omedelbart. Polisutredningen leder kanske till att åtal väcks mot din partner, men bevisläget är svårt. Några teckningar och osammanhängande berättelser från barnet är inte tillräckligt, inte heller skador i underlivet, som faktiskt kan ha uppstått genom någon lek med pinnar eller genom att någon annan utsatt barnen för övergrepp. Din partner frias från anklagelserna och därmed finns heller inga hinder för att ni ska ha gemensam vårdnad om barnet. Pojken gråter, skriker och vill inte åka till pappa. Kanske blir han i stället uppgiven och apatisk och låter sig viljelöst överlämnas. Han visar med hela sin lilla kropp att han inte vill att du lämnar honom. Ändå gör du det - vad kan du annars göra? Det kanske går en tid utan skador, men när du återigen upptäcker skador på pojken, när han åter börjar prata om pappas stora snopp som gör honom ont, vad gör du då? Ja, är du en någorlunda normalt fungerande mor, vägrar du förmodligen att överlämna barnet till pappan. När du upprepade tillfällen har gjort detta förlorar du vårdnaden. Eftersom pappan är friad från anklagelser och det är du som är umgängessabotör, tilldöms han vårdnaden. Vad gör du då?

Jag vet inte vad Tranåsbarnen hade varit utsatta för. Jag vet inte ens om de varit utsatta för något, än mindre att det skulle vara pappan som utsatt dem för övergrepp. Det enda jag vet är att mamman var övertygad om att barnens pappa hade utsatt dem för sexuella övergrepp och att han hade tilldömts vårdnaden för barnen. Hon valde då att gå under jorden. I Tranås fick hon den hjälp hon behövde. Huruvida jourkvinnorna kände till att pappan hade vårdnaden eller inte, har jag ingen aning om. Och är det egentligen viktigt? Om det var din syster som var övertygad om att hennes barn utsattes för sexuella övergrepp av pappan, skulle du inte hjälpa henne och barnen att gömma sig då? Om det var din väninnas barn? Om det var en förtvivlad kvinnas barn som sökte hjälp hos jouren där du var ideellt engagerad?

Den svenska rättssäkerheten är relativt bra. Det är gott att vi hellre friar än fäller, så även när det gäller våldtäktsmän och misshandlare. Jag är övertygad om att det är bättre att vi har tio skyldiga som går fria än en enda oskyldig som hamnar i fängelse. Ändå blir det så svårt när det kommer till övergrepp mot barn. Det är svårbevisat att övergrepp har begåtts. Ingen med insyn i rättsväsendet kan på allvar hävda att vi kan likställa en friande dom med att övergrepp aldrig har ägt rum. Det är just här som barnen är så oskyddade. Tänk om barnet blivit utsatt, trots att bevisen inte räckte för en fällande dom? Ska vi verkligen experimentera med barnets välbefinnande genom att låta den nyss misstänkte våldsverkaren få vårdnaden över det lilla livet? Eller ska barnets rätt till trygghet gå före den vuxnes rätt och integritet? Det finns alternativ, som exempelvis umgänge med en tredje person närvarande. Visst är det synd om den oskyldige vuxne som misstänkliggörs på detta sätt, men är det ändå inte viktigare med barnens rätt till trygghet?

Domen mot jourkvinnorna i Tranås riskerar att slå undan benen för kvinnojourerna. Om jourerna, likt myndigheter, ska göra utredningar om vem som har vårdnaden för barnen, hur trovärdig kvinnan är eller huruvida det är sannolikt att barnen utsatts för övergrepp eller inte, fyller de inte längre någon funktion. Jourerna ska vara kvinnors (och barns) tillflykt undan mäns våld. Jourkvinnorna är ofta de enda som lyssnar och tror på det kvinnor och barn berättar utan att möta dem med misstro och ifrågasättanden. Straffet för detta är sex månaders fängelse.