Universitetet samlingsplats för socialt inkompetenta nördar!

Jag är mer än måttligt trött på spydigheter, oförskämdheter, pikar och ovilja att hjälpa från den del av universitetet som kallas akademin. Att säga kollegor vore för mycket, många av dem skulle inte nedlåta sig till att kalla mig för en kollega. Naturligtvis är inte alla professorer, docenter, lektorer och definitivt inte alla adjunkter överlägsna, men ni som är det - ni är en skam för universitetet, för akademin, för forskningen och för utbildningen! Hur kan ni tro att social kompetens är oviktigt i ert värv? Ett vänligt ord, en hjälpsam gest eller bara vanlig folklig hyfs - förlorade ni den på vägen mot disputationen? Eller har den aldrig funnits där? Min treårige trotsige son har ett trevligare bemötande än flera av de högutbildade akademiker jag mött under mina snart två år på Mittuniversitetet.

Jag befinner mig i en intensiv period där en årsredovisning ska skrivas under en mycket begränsad tidsperiod. För att åstadkomma en bra rapportering av universitetets verksamhet är vi två som skriver redovisningen beroende av bra underlag från akademin. Från vissa håll får vi den också, från andra får vi detaljer och ovidkommande uppgifter, från åter andra ingenting. Totalt läser vi hundratals sidor underlag, varav en mindre del går att använda. När vi skickar ut årsredovisningsutkast i organisationen är det naturligtvis för att få kommentarer, såväl positiva som negativa. De positiva kommentarerna får vi aldrig och de negativa förs aldrig fram på ett konstruktivt sätt, utan bäddas in i nedlåtande omdömen, hänvisningar till någon del av det flera hundra sidor långa underlaget och kommentarer om att man känner sig besviken på att underlaget inte tagits bättre tillvara osv. Istället för svar på en nonsensdetalj som jag frågat efter, tillsänds jag ytterligare en femtiosidig rapport med en nedlåtande kommentar om att jag borde kunna hitta svaret där. Min fråga var av karaktären att den enkelt kunde ha svarats på av den välinitierade professorn på två rader (= en minuts arbetstid). Men nej, det är bättre att jag ska ta en halv dag av min arbetstid för att söka i en akademisk rapport (som ju inte direkt är skriven för att nå många läsare). Var är "vi"-perspektivet? Var är det ekonomiska tänkandet? Var finns medmänskligheten?

Jag vet ingen annan organisation där så totalt socialt inkompetenta dårar kan stiga i graderna och göra karriär. Jag vet ingen annan arbetsplats där samverkan och engagemang i de organisationsövergripande frågorna ses som något negativt och icke-meriterande. Jag har aldrig sett en myndighet där högt uppsatta personer och ledare så totalt saknar ekonomiskt tänkande och vilja att vara till nytta för dem som föder oss - skattebetalarna. Jag vet heller inget annat sammanhang där det är okej att behandla sina kollegor och medmänniskor som mindre vetande och som lämpliga att trycka ner och trampa på. Jag undrar förstås hur de här personerna behandlar sina studenter och doktorander och skäms å universitetets vägar om det är som jag befarar. Någonting är ruttet i den organisation som tillåter dylik galenskap att fortsätta och som till och med premierar dessa socialt missanpassade nördar!