Tjädernäset - en plats för reflektion

Jag har tillbringat midsommarhelgen i Tjädernäset, det enda hem som funnits under hela min uppväxt. Mammas föräldrahem är numera fritidshus för mina föräldrar. Det ligger fantastiskt vackert - en stor gård med hus, ladugård och sommarstuga alldeles invid Tåsjön. Jag minns mina barndoms sommarlov, julhelger och påskfirande på denna gård, där min mormor och morfar då bodde. Huset sjöd av liv, iläggskivan till köksbordet var alltid på plats och vi var många som satt till bords, både familjemedlemmar, ingifta släktingar som min farmor och farfar och så andra som råkade ha vägarna förbi och blev inbjudna att stanna kvar. Mormor var alltid en självklar medelpunkt och väldigt gästfri.

Innan mormor och morfar tog över gården var det morfars föräldrar som hade den, Gustaf och Märta. På väggen i vardagsrummet finns fortfarande ett svartvitt foto taget ute i gräset framför huset i Tjädernäset. Fotot föreställer Gustaf och Märta, deras sju vuxna barn (ett barn dog tidigt under barndomen), en svärson och det första barnbarnet, lilla Ragnhild, knappt två år gammal. Fotot är taget i början av 1930-talet. Lilla Ragnhild dog vintern därefter i dubbelsidig lunginflammation. Hennes mor Anna, som var min morfars lillasyster, fick aldrig några fler barn. Både Anna och hennes man Jöns tyckte jag väldigt mycket om som barn. Deras målade porträtt av lilla Ragnhild hänger nu på väggen i mitt vardagsrum i Östersund.

Min morfar var i trettioårsåldern på fotot. Det skulle dröja ytterligare tretton år innan han själv fick sitt första barn, som var min mamma. När jag föddes var han sjuttioett år, ändå fick jag behålla honom tills jag blev arton. Han hade aldrig varit på sjukhus förrän han kom dit för att dö. Mormor fick jag ha kvar i ytterligare tio år. Hon hann träffa båda mina två äldsta barn. Hon levde in i det sista, på köksbordet stod fortfarande kaffekopparna kvar efter de sista gästerna.

Det är med visst vemod jag inser att jag nu är äldre än vad morfar var på fotot . Nu är mina föräldrar den äldsta generationen och mina barn den yngsta. Vi besökte min moster och hennes man utanför Dorotea under midsommardagen. Nu är det mina och kusin C:s barn som sitter vid barnbordet, som för bara några ögonblick sedan var vårt barnbord. I vemodet över att bli äldre gläds jag ändå åt den entusiasm och de bubblande intensiva diskussioner som våra barn för. Det var ett tystare barnbord när vi satt där.