Liv eller yrkesliv?

Förra helgen vandrade jag jämtlandstriangeln med med några av mina gamla riksrevisionskollegor. Det var en på alla sätt lyckad och härlig helg, dock med inslag av stockholmsstress. De landade på Frösöns lilla flygplats på förmiddagen, där jag hämtade upp dem. Sedan körde vi raka vägen i två timmar till Storulvån, fyllde på vattenflaskor, rättade till klädseln och påbörjade vandringen. Vi var framme vid Sylarna vid halv sju på kvällen. Dagen efter gick vi hela dagen i blåst och regn för att komma just-in-time till Blåhammarens härliga middagsbuffé. Sista dagen blev lika slimmad som den första vad gällde tiden. Vi startade vid åttatiden på morgonen, kom fram till Storulvån vid lunchtid och körde därefter i ett streck så att de skulle hinna med sina flyg och tåg hem igen. Morgonen efter skyndade de upp för att, via boskapsgången på centralen, hinna till sina hetsiga jobb på regeringskansliet och stadsdelsnämnden igen. Själv påbörjade jag den första måndagen i resten av mitt liv med - föräldraledighet.

Mina före detta kollegor lämnade mig med en känsla av att vara den enda i världen som genomskådat skillnaden mellan liv och yrkesliv. Jag tror att ytterst få människor egentligen "lever" i bemärkelsen är sina sanna jag, när det är yrkesmänniskor. Visst finns där musiker, konstnärer och poeter som mer eller mindre "är" sina yrken, men för oss vanliga byråkrater har jag svårt att se att denna passion för jobbet är riktigt äkta.

Visst har jag ett intressant jobb, utmanande, stundtals roligt och med mestadels trevliga, välvilliga och härliga kollegor. Men, handen på hjärtat, finns det någon enda unge i världen som går och drömmer om att bli revisor, handläggare, utredare eller verksamhetscontroller? (Jo, jag intervjuade faktiskt en amerikansk flicka en gång för Hudiksvallstidningen och hennes dröm var att bli "accountant", jag trodde att jag förstått fel och slog för säkerhets skull upp ordet i en ordbok när jag skulle renskriva artikeln). Jag har aldrig och kommer aldrig att brinna för jobbet som byråkrat, däremot kan jag korta perioder helhjärtat gräva ner mig i enskilda projekt eller delar av projekt som jag jobbar med.

Jag tror att det är jag som har rätt. Jag kommer aldrig att se det som roligt och utmanande med chefer som springer in med uppdrag som helst skulle ha varit klara igår, men som nu måste bli klara i kväll innan jag får gå hem. Jag gillar chefer och kollegor som förstår vikten av att ha ett liv.

Kanske har jag fel. Vi är alla olika och möjligen är det så att mina forna kollegor är mer hängivna sina yrken och arbetsplatser mer än vad jag är. Eller är Stockholm en plats där alla välutbildade statliga tjänstemän blir hjärntvättade till att tro att världen går under om de inte jobbar ihjäl sig? Var jag inte själv en av dem som för några år sedan satt på kvällarna och läste budgetproppen, som sprang för livet till tunnelbanan för att slippa katastrofen att behöva vänta fem minuter på nästa, som ägnade söndagskvällarna åt att stryka blusar för hela den kommande veckan och som gjorde karriär enligt sicksackprincipen med min man (byte av jobb med tillhörande hårdsatsning på nya jobbet när den andra var föräldraledig)?

Numera ser jag livet tydligare. Och söndagsångesten har försvunnit. I morgon väntar min andra lediga måndag!