En lovsång till Östersund

Det är bra att komma ner till Stockholm med jämna mellanrum och få en påminnelse om varför jag ville därifrån. Min ganska kraftigt idealiserade bild av min forna hemstad har fått sig en riktig törn i helgen. Det är underbart att vara där i vuxensällskap en helg, sitta på ett café en halv dag, gå på teater, besöka muséer och så shoppa förstås. Å andra sidan är det fruktansvärt att vara där med barn, försöka lära dem en trevlig attityd till andra människor och ge dem ett grundläggande lugn. Lille H och jag besökte Junibacken i går. Vi kom dit fredag förmiddag och möttes av en lång kö av barnfamiljer utanför porten. Visst, det har hänt mig förut och fick mig då att säga "aldrig mer en lördag". Nu säger jag "aldrig mer Junibacken". Väl inne var det kö till sagotåget, kö till pippipjäsen, kö till matinköp, kö till sittplats att äta sin inköpta mat osv. När jag vid ett tillfälle oroligt stod utanför Villa villekulla och spanade efter H som försvunnit hade jag utan att märka det motats med i ytterligare en kö. "Hallå, står du i klättra-upp-på-hästen-kön, eller?" frågade en stockholmsmamma och skyndade sig att trycka dit sina ungar istället för mig.

I Östersund står vi inte i kö för att klättra upp på låtsashästar. I Östersund klättrar barnen i snöborgar i stället för i en artificiell Villa villekulla. I Östersund grillar vi korv vid öppen eld istället för att köa för att betala hutlösa priser för Pippis pannkakor. I Östersund åker vi spark istället för tunnelbana. Jag tror att jag gillar Östersund!