Lunchproblem i den lilla staden

Att gå ut och äta på lunchen i min lilla stad innebär två problem:
- dålig service eller kvalitet samt
- det finns alltid någon man känner, eller ännu värre bara halvt känner, på samma lunchrestaurang.
I Östersund går det något slags mode i att använda grishink på lunchrestaurangerna. Gästerna ska alltså själva, inte bara duka av sina tallrikar, utan även tömma resterna i en slaskhink. Det handlar inte enbart om studentrestaurangerna, där det på något sätt hör till, utan många finare lunchställen kör samma koncept. På ett ställe, som för övrigt var jättefräscht, var grishinken och disken det första man såg när man gick in.

Ett annat problem är att man ofta får vänta länge på maten. På det nyöppnade sushistället fick jag vänta i fyrtiofem minuter på mina åtta sushibitar och det krävdes tre påminnelser innan jag äntligen fick dem. På det nyöppnade stället på biblioteket serverades jag häromdagen djupfryst kycklingfilé. När vi påpekade att kycklingen var fryst fick vi sedan sitta ytterligare tjugo minuter och vänta på den mikrouppvärmda kycklingfilén.

Att lämna arbetsplatsen under lunchen gör åtminstone jag för att få äta ifred med mitt lunchsällskap. Detta är i princip en omöjlighet i Östersund. Går man ut för lunch i den här lilla staden träffar man både egna kollegor, andras kollegor, dagisföräldrar och en mängd andra mer eller mindre bekanta. Detta är förstås inte bara av ondo, ibland till och med trevligt. De dagar man är på mer asocialt humör är det ett rysligt besvär att smyga omkring och spana in genom lunchrestaurangernas fönster för att utröna om där finns några man inte vill luncha med, helst utan att dessa märker det förstås.