Hemma!

Att besöka Stockholm medför alltid känslor av nostalgi, hemlängtan och stress tillsammans med frågor om vi gjorde rätt som lämnade drömmarnas stad, tog barnen ur Stockholms bästa förskola för att sätta dem i ett halvdant alternativ i Östersund och sabbade våra egna chanser att göra något annat än förbli byråkrater i statliga myndigheter.

Just hemkomna från ännu ett besök i vår forna hemstad, inser jag att jag alltmer övertygat kan svara "ja, vi gjorde rätt" på de flesta tvivel som dyker upp. Varje gång man ska förflytta sig från en del av storstaden till en annan del, får man räkna med minst en timme. Bussar och tunnelbanor är överfulla, förseningarna många och även på cykelbanorna får man numera trängas med tiotusentals cyklande stockholmare. Folk är stressade, snäser och blir irriterade om någon förvillad turist råkar stå i vägen (en gång i tiden tillhörde jag själv dem som suckade över turister som envisades med att stå i bredd i rulltrappan eller att tränga sig in i t-banevagnen innan de avstigande hunnit av). Det är så skönt att leva mitt i en liten stad, där jag tar mig överallt i vardagen på några minuter. Det är härligt att stiga av tåget och hitta sin taxichaufför utanför tågvagnen, för att fem minuter senare stå i den fortfarande halvljusa sommarkvällen och beskåda hur mycket E:s solros i trädgården har vuxit. Det är avstressande att veta att jag är tillbaka på jobbet högst en timme från det jag lämnar kontoret för att ta något av barnen till tandläkare eller hälsocentral. I Stockholm tog det alltid minst en halv dag. Barnen kan gå själva till skola och kompisar i området, de har hittills aldrig behövt stå i kö för att påbörja någon aktivitet och nästan alla aktiviteter är billigare här än i Stockholm.

Däremot kommer jag alltid att sakna det driv och den lättsamhet som nog bara finns i större städer när det gäller att byta jobb, starta egna företag och välja mellan en uppsjö av aktiviter, skolor och daghem (att det sedan är flera års kö till de attraktiva valen drar förstås ner det hela). Jantelagen finns även i Stockholm, men är inte i närheten av den styrka man kan ana att den har på mindre orter. Vänner kan förstås heller aldrig ersättas, även om saknaden lindras av alla nyfunna (och gamla hitflyttade) vänner och bekantskaper.