tisdag 16 december 2008

Ännu ett halvdeppigt inlägg...



Det är lätt att bli nostalgisk och försköna det som vanligt, men faktum är att i Stockholm fanns människor jag kunde ringa om det krisade. Med kris menar jag åka in till sjukhus mitt i natten och ha någon som ser efter de hemmavarande barnen. Förutom bror och far, fanns där en hop med andra dagisföräldrar i samma område, till och med i samma portuppgång som kunde rycka in. Hjälpen behövdes lyckligtvis bara ett par gånger, men vad mycket värt det då var att stödet fanns.

Nu, några år senare, sitter jag i min fina villa i min fina småstad med tre febersjuka barn och maken på tjänsteresa och inser att här finns ingen, verkligen ingen, som jag kan be om hjälp om det behövs. Alla tre måste med in till sjukhuset om E får svårare att andas i natt. Om det sedan beror på villalivet, småstadens slutna traditionella släktnätverk eller att jag själv blivit sämre på att be om hjälp vet jag inte. Bara att det ju inte var så här det skulle bli.

För att avsluta med något positivt så är det ändå underbart att se lillebror (den minst sjuka) pyssla om sina syskon med kuddar, filtar, vattenglas och fjärrkontroll. Men det skulle han förstås ha gjort även om vi bott kvar i Stockholm...

5 kommentarer:

Anonym sa...

Hoppas alla barn mår bättre nu!
Holländskan

Anonym sa...

Hoppas att barnen blir friska snart, låter lite jobbigt det där... Men du, jag ser fram emot det där blogginlägget om den jömtländska mansrollen (eller har jag missat det)! Kram kusin A

Helena sa...

Jodå, ordningen är återställd med barn på bättringsvägen och en hemmavarande make. Jodå kusin A, inlägg om den jämtländske mannen är på G, måste bara fabulera lite till (eftersom jag ju inte känner så många jämtar). /H.

TheDailyRobusta sa...

Vi kan ringa Anki och kolla läget vilken dag som helst ... ;)

Helena sa...

Nja, det där med Anki kan ju kännas avskräckande för vem som helst, även om hon hade ett ovanligt gott öga till mig (hon gav mig en garageplats och min bror en lägenhet på bara några dagar:-)

Som du nog förstår var det ju bland annat (eller främst) er jag hade i åtanke när jag skrev det här inlägget. Ska bli kul att träffa er snart och just nu känns allt toppen även här (barnen friskare, H hemma och många lunchdater gör sitt till).