Pepparkakshuset eller Mitt misslyckande som jämtländsk husmor

Resterna av mitt tvåvåningshus. Det goda taket är redan uppätet.

Min lilla pepparkaksfamilj, med grisar och granar och allt

Storhetsvansinne straffar sig! Jag insåg redan förra julen att jag är rätt körd som husmor i Jämtland. Det var under julfesten i skolan där ingen, inte ens den mest kaksugna unge, smakade av min torra sockerkaka. Alla riktiga jämtländska mödrar verkar ha särskilda gener för pysslighet och bakning.

Efter att ha besökt våra inflyttade vänner i Krokom och sett det pepparkakshus de hade byggt TILLSAMMANS med sina barn, körde jag med mina tre direkt till Coop för att inhandla mer pepparkaksdeg, florsocker till kristyr, massor av non stop och annat gott. Sedan satte vi igång. Jag såg framför mig ett vackert smyckat pepparkakshus, större än det som fanns i Krokom och med en pepparkaksfamilj (bestående av två tjejer och tre killar) stående utanför det stora fina huset. Jag såg framför mig en mamma med massor av tålamod och tre rödkindade små barn som samarbetade om det gemensamma byggprojektet. Jag ritade och klippte mallar, bakade ut degen, måttade och mätade och allt kändes bra. Självförtroendet var på topp. Förklädet satt på, barnen var visserligen inte rödkindade utan vinterbleka, men vid gott humör och mycket förväntansfulla.

Så gräddades alla delarna och där någonstans började det gå fel. Helt plötsligt var inte delarna raka längre. Dessutom var taket mjukt fortfarande flera minuter efter att det hade gräddat klart.

Självförtroendet bestod fortfarande. En huslig kollega hade tipsat om att man kunde limma ihop huset med messmör, så jag tog fram en stor oanvänd messmörstub ur kylen och satte igång. En timme senare stod jag febrilt och försökte få själva husgrunden att hålla ihop, alltmedan barnen garnerade taket (fortfarande omonterat) med godis i alla de färger. Bordet, golvet, barnen och jag var vita, gröna och rosa av all glasyr och min irritation blev allt större. Borta var bilden av den ömma modern och de tre rosenkindade barnen. Ungarna förpassades till dvd:n, medan jag försökte fästa det bågnande taket på det redan instabila huset. På insidan av huset stagades det upp med höga tillbringare och plastbyttor för att det skulle bli säkrare. Lievelingen fick hålla taket medan jag höll ihop huset. Så stod vi en stund och såg hur taket böjde sig allmer inåt, plastbyttorna tlll trots. Mitt i arbetet kom lille H in och sa "vilket vingligt hus du har byggt, mamma" och strax efter A "det håller på att rasa ihop, mamma". Strax därefter rasade också mitt hus ihop. Det började med taket och fortsatte med väggarna. Tre timmars jobb, en hel messmörstub och det sista av mitt husliga självförtroende gick till spillo.

Barnen blev desto gladare. I och med att pepparkakshuset redan var trasigt var det fritt fram att hugga in. Nu har de ätit pepparkaka med messmör till efterrätt både frukost, lunch och middag och fortfarande finns nästan halva huset kvar.