Vinterstad

Det är synd att nobelpristagarna och deras familjer bara får se ett regnigt Stockholm när Östersund sedan några veckor tillbaka liknar något som är hämtat ur sagornas värld. Marken är täckt med en halvmeter glittrande snö, trädens grenar glimmar av rimfrost och snökristaller och snön knarrar under skorna när man går. Till och med riktiga jämtlänningar stannar upp och betraktar förundrat den sagolika omgivningen.

Varje morgon när jag kommer till campus finns små eldar tända kring gården. Man ser dem på långt håll lysa inbjudande i mörkret och kylan. Jag har aldrig förut gillat vintern, men häruppe kan man inte låta bli. Det är också något befriande med folk som drar på stora dunjackan, yllemössan, den obligatoriska täckkjolen (bland det fulaste plagg jag sett, men ack så praktiskt) och de stora kängorna för att traska iväg till jobbet. Här funkar inte höga klackar och tunna strumpbyxor.

Häromkvällen åkte lievelingen och jag längdskidor i mörker och 15 graders kyla. Det tog närmare en halvtimme innan vi fick upp värmen, men vilken upplevelse det var. Det enda man hörde var skidorna mot snön och de egna andetagen. Efteråt väntade en varm bastu här hemma.

Östersund är fortfarande både ensamt och trist, men ändå njuter jag så mycket av höstens snabba övergång till riktig vinter och allt det för med sig. Kanske kan jag gilla det bara för att jag vet att de här åren, mitt uppe i ingenstans, inte kommer att vara för evigt. Jag känner alltmer att detta är en station i livet där vi stannar ett ögonblick, men kommer att resa vidare från.